Sluta skyll ifrån er på virrpannor som Jimmie Åkesson
 
Expressen, 20 september 2015

"Politik är att vilja", och han som sa det var Olof Palme på en SSU-kongress i Stockholm för snart femtio år sedan. Själva ordet är hämtat från grekiskan och betyder ursprungligen statskonst. Med dagens språkbruk att de politiker som vi medborgare har valt för att sköta den offentliga delen av våra liv ser till att det blir något praktiskt uträttat och att det som görs stämmer överens med det som gjorde att vi gav dem vår röst.

Svårare än så är det inte. Politik är nämligen inte bara att vilja något. Helst bör man också ha tänkt efter före och så fort man är klar med den biten återstår två saker. Dels att se till att få något gjort, dels att detta stämmer med vad man lovat sina väljare.

Det är också här som det blir knepigt på allvar. Att bara "vilja", eller tycka saker i största allmänhet, är inte särskilt betungande och med människor som tänker mindre väl är det tyvärr så praktiskt ordnat att de sällan eller aldrig upptäcker sina mentala tillkortakommanden.

Politiker brukar beskyllas för mycket. Åtskilligt av det ligger i den demokratiska processens natur och det faktum att vi tycker olika om samma sak. Att de gjort fel, att de gjort för mycket eller för litet eller fört sina väljare bakom ljuset. Samtidigt är det inte detta som bekymrar mig. Det är logiska delar av det politiska spelet. Det som stör mig är andra och betydligt värre saker.

För det första: Att våra politiker får allt mindre uträttat i en rent praktisk mening. När de får kritik för detta brukar de skylla ifrån sig på samma väljare som inte gett dem det tillräckliga politiska stödet.

För det andra: Oavsett partitillhörighet - och givetvis med undantag för Sverigedemokraterna - undviker de också noga att säga minsta lilla om att det för dagens politiker tycks vara viktigare än någonsin att vara överens med just andra politiker. Med det vedertagna språkbruket kallas detta för att man eftersträvar "breda lösningar". I själva verket alldeles för ofta om egen bekvämlighet och omsorg om den egna ändalykten. Ju närmare den politiska köttgrytan man sitter desto bättre mår rumpan man ytterst vilar skallen på. Svensk politik handlar inte längre om att göra eller vilja saker, knappt ens om att öppna käften och bara tycka till om annat än rena självklarheter.

Ska det vara så svårt att fatta att väsentlig politik lever i kraft av väsentliga motsättningar och att en politiker värd namnet är en sådan som lyckas övertyga tillräckligt många om vad som är flertalets bästa utan att det för den skull går ut över de sämst ställda. I dagens svenska politiska liv har det insuttna politiska etablissemanget löst sitt personliga dilemma genom att ge Jimmie Åkesson rollen som styckets skurk. Inte bara det ondsinta geniet bakom det han själv tänker och vill göra utan även skuld till alla hans motståndares tanke-, vilje- och handlingsförlamning. Så bra är han faktiskt inte. Däremot var han vassare än vad ni var. Vilket ju inte var så svårt.

Populistens adelsmärke. En enkel lösning på alla problem. Sluta släppa in flyktingar och invandrare och se helst till att vi sparkar ut de tjugo procenten av vår befolkning som trots sitt ursprung numera är svenska medborgare. Visserligen till priset av att vi utarmar landet såväl politiskt och ekonomiskt som kulturellt, idrottsligt eller – i en mänsklig mening – vad som helst som kännetecknar Sverige när det är som bäst.

Så sluta gnäll, sluta skylla ifrån er på virrpannor som Jimmie och hans kamrater. Hög tid att ni i stället tar det första lilla steget i ert politiska ansvar och förklarar för hans väljare vad det hela egentligen handlar om. Nästan alla som röstar på SD är nämligen fullt normala människor som röstade på Sverigedemokraterna för att de var besvikna på er. Inte på grund av Jimmies politiska klarsyn och praktiska förtjänster.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor