Förra helgen var jag uppe i Jämtland hos en av mina goda vänner och jagade älg. Samma gamla kamrater, samma skämt, till och med samma historier om alla icke närvarande idioter och kort och sammanfattningsvis var det utomordentligt trevligt. Jag tror att det har med åldern att göra och det främsta skälet till att jag tror det är att ingen av oss pratade om våra kvinnor eller våra barn eller ens om kvinnor och barn i allmänhet. Under ett kort ögonblick funderade jag till och med på om jag kanske borde säga något om detta i mitt tacktal till värden, men jag bestämde mig för att avstå. Allt har sin tid och sitt sammanhang och just den här gången kunde det gott anstå.

Två dagar sitter jag där på mitt älgpass, under en blek sol och en blå himmel, och känner hur blodtrycket sjunker. Jag har Åreskutan i fonden och det finns sämre ställen att sitta på när det är precis lagom varmt i luften och man varken behöver torka svetten ur pannan eller riskera att frysa rumpan av sig. Ännu inget förebud om den vinter som snart skall komma, om den kyla som då skall bita mig i kroppen och kanske göra det redan till nästa jakt. Inget om det mörker som snart skall sluta sig omkring mig och den modfälldhet som alltid följer av det. Inte än och inte nu. Ännu ett par dagar av nåd om man så vill.

Under två dagar och sammanlagt sexton timmar på passet får jag också se en älg. Den kommer smygande när drevet egentligen är över och både passkyttar och hundförare har börjat prata på radion, hosta, harkla sig, kanske till och med lägga en och annan liten brakare och i vart fall mjuka upp lederna inför nästa drev. Och eftersom jag har suttit på det här viset under åtskilliga tusen dagar av mitt liv så vet jag att det är nu som de älgar som eventuellt finns kvar och lyckats undgå att upptäckas kommer att börja röra på sig för att lämna området och sätta sig i säkerhet. Det har deras fenomenala öron just berättat för dem. Både var motståndaren finns och att det nu ges en chans att undgå honom under återstoden av dagen.

Jag har tillbringat ungefär femton år av mitt liv på jakt och eftersom jag tagit alla dessa dagar på största allvar har jag ganska snart lärt mig tänka på samma sätt som de djur som jag jagar. Som en älg till exempel och det är naturligtvis ingen slump att just den här kommer utsmygande på precis det ställe där jag redan vet att den skall komma. Det som nu återstår kräver inga särskilda överväganden och ger mig inte längre minsta pulshöjning. I snart sextio år har jag slipat ner mina trösklar mot att skjuta djur och det enda som numera stör mig är när det inte blir som jag redan har bestämt. När jag brister i min del av det hela som ju på ett enkelt och mycket konkret sätt faktiskt består i att leverera en så snabb och smärtfri död som möjligt.

I gamla tider, då jakt till väsentliga delar handlade om mänsklig överlevnad, var det uppdraget naturligtvis långt enklare i en moralisk mening. I dag är det ju inte på det viset längre. Vi som jagar gör det för vårt nöjes skull. Det är inget att huttla med och med tanke på vad det hela handlar om finns det åtskilliga frågor att fundera över som handlar om vår mänsklighet och vår moral. Fast inte vid kvällsbrasan efter jakten för där kan man med fördel prata om annat och när jag i förtroende berättar för en av mina jaktkamrater om min totala avsaknad av pulshöjning verkar han allvarligt oroad på mina vägnar. För honom är jakten en källa till både glädje och tröst. Något som skänkt honom en väsentlig mening med hans liv och där den givna punkten i det större sammanhanget fortfarande är det ögonblick då han fäller sitt byte. För undvikande av missförstånd vill jag även understryka att han är en klok karl och både hygglig och hedervärd.

Återstår mina egna och nattliga funderingar där jag har åtskilligt att tänka på.

© Leif GW Persson