Professorns span-nytt Expressen, 20 maj 2012 Kåsörspaning När jag var ung fanns inga kolumnister. Däremot fanns det kåsörer och vad gäller deras skrivarmödor jämfört med deras efterträdares så var det svårare i vissa avseenden men lättare i andra. Det-var-svårare-förr-spaning På den tiden gick det inte att försörja sig med enbart en djupt veckad panna och aldrig så principiella betraktelser. Man var tvungen att förmedla sitt budskap på ett underhållande sätt och när det var som allra bäst låta läsaren hitta insikterna mellan raderna i det man skrev. Det var länge sedan, nu. Det-var-lättare-förr-spaning I och med att man var fri att skriva om det egna livet kunde det också vara lättare. De gånger man hamnade i andlig torka, och för en skrivande människa skarpt läge, kunde man alltid söka sig till sina nära och kära och det allmänna budskap som följer av att så många av oss delar samma erfarenheter i just den delen av våra liv. Förutsatt att man gjorde det på ett underhållande sätt. Som när kåsören Kar de Mumma, som ung och ännu icke skrivande snobb, inköpt ett par skor i krokodilskinn och hans far, den redan etablerade Hasse Z, undrar varför han gick omkring med plånböcker på fötterna. Den-sista-tuffa-lösningen-spaning Den sista lösningen för en sådan som jag, är att skriva om det som alla andra sådana som jag skriver om just då. Även i detta avseende har det dock varit en dyster vecka eftersom jag saknar de mycket speciella kunskaper om såväl mass- som seriemördare som samtliga mina kolumnistkolleger tycks sitta inne med. Ännu värre, jag har aldrig ens träffat vare sig Anders Behring Breivik eller Peter Mangs och av det skälet enbart har jag heller ingen aning om vilka psykologiska invektiv som jag förväntas förläna dem. Av principiella skäl och med djupt veckad panna. Givetvis. © Leif GW Persson
|