En skitig liten hemlis Expressen, 20 maj 2012

 

I min egenskap av kolumnist i denna tidning förväntas jag varannan vecka och senast kvällen innan leverera en och en halv sida text till min söndagsbetraktelse. I regel är detta ingen stor sak eftersom jag under de fjorton dagar som förflutit sedan förra gången brukar ha hunnit reta upp mig så pass mycket på någon eller något att det bara krävs ett lätt tryck på min inre ventil för att släppa ut den själsliga ånga som både ger mig det nödvändiga antalet nedslag på min dator, ett symboliskt arvode och en icke föraktlig sänkning av mitt blodtryck.

Så icke denna gång. De senaste fjorton dagarna har jag nämligen varit i England och arbetat med en tv-serie om engelska mord som SVT skall sända i sommar och eftersom endast en veritabel galning orkar bli förbannad på det landet och dess inbyggare har jag alltså hamnat i problem. I det läget har jag därför sett mig nödsakad att gripa till den näst sista lösningen för en sådan som jag, nämligen att avslöja ett personligt förtroende som jag dessutom mottagit under det strängaste tysthetslöfte.

Under denna vår har jag vid ett flertal tillfällen kontaktats av en nära vän som bett mig om råd med anledning av ett brott som vederbörande planerar och om ni undrar varför jag undviker att säga "han" eller "hon", eller ens "hen", så beror det på att jag icke i onödan vill försvåra brottets genomförande genom att avslöja gärningspersonens kön eller ens genusideologiska tillhörighet. Det finns en gräns för även de djupaste indiskretioner, till och med när de - som i detta fall - handlar om de allra starkaste drivkrafterna inom vårt Svenska kulturliv.

Sedan ett halvår tillbaka befinner sig min vän, tillika och på goda grunder en av Sveriges mest kända författare, i en allt djupare konflikt med en av landets mer framträdande kvinnliga kulturbärare. Min väns hämndfantasier har på den senaste tiden fått en närmast tvångsmässig karaktär och kort och sammanfattningsvis - sett till själva brottet och dess modus operandi - går de ut på att vederbörande i ett obevakat ögonblick avser att "skita i fickan" på den kvinnliga kulturskribentens kappa. Jo, det är faktiskt sant och hur hemskt det än kan låta ett direkt citat från den presumtive gärningspersonen. Förrätta sitt tarv i hennes kappficka, helt enkelt, likt en sentida Carl Larsson som i flera veckor smög omkring utanför Strindbergs bostad med en morakniv innanför liv­remmen för att denne uttryckt sig ned­sättande om hans älskade hustru Karin.

De råd som min nära vän utbett sig har varit av en blandad juridisk och kriminal­teknisk karaktär och inte minst handlat om att undvika risken för upptäckt. De besked jag kunnat ge har också genomgående varit lugnande. Vad det rent juridiska beträffar så handlar det inte om ett ofredande utan om en lindrigare form av skadegörelse och vad min egen medverkan anbelangar är den inte ens straffbar då brottet är alltför ringa.

När vi kommer till den rent forensiska biten är det dessutom långt ifrån så enkelt att säkra en gärningspersons DNA i en vanlig bajskorv som de flesta kulturpersonligheter tycks föreställa sig. Brottstillfällen saknas heller icke i den begränsade värld av kulturellt sällskapsliv där sådana som min råd­sökande vän och det tilltänkta offret alltsomoftast sammanträffar och vad gäller den allmänna vaksamheten på dessa möten brukar den vara kraftigt nedsatt redan före middagen.

Kort och sammanfattningsvis ser det bra ut vad både motiv, medel och tillfälle beträffar och det enda som kan stöka till det inför det svenska kulturlivets snart instundande motsvarighet till verklig­hetens elfte september är att det blir så bra väder att offret väljer att inte bära sin kappa. Själv kommer jag givetvis att finnas på plats och om allt nu går som planerat även ha något att berätta för mina kulturtörstande läsare i en kommande kolumn.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor