En skitig liten hemlis
Expressen, 20 maj 2012
I min
egenskap av kolumnist i denna tidning förväntas jag varannan vecka och senast
kvällen innan leverera en och en halv sida text till min söndagsbetraktelse. I
regel är detta ingen stor sak eftersom jag under de fjorton dagar som förflutit
sedan förra gången brukar ha hunnit reta upp mig så pass mycket på någon eller
något att det bara krävs ett lätt tryck på min inre ventil för att släppa ut den
själsliga ånga som både ger mig det nödvändiga antalet nedslag på min dator, ett
symboliskt arvode och en icke föraktlig sänkning av mitt blodtryck.
Så icke denna
gång. De senaste fjorton dagarna har jag nämligen varit i England och arbetat
med en tv-serie om engelska mord som SVT skall sända i sommar och eftersom
endast en veritabel galning orkar bli förbannad på det landet och dess inbyggare
har jag alltså hamnat i problem. I det läget har jag därför sett mig nödsakad
att gripa till den näst sista lösningen för en sådan som jag, nämligen att
avslöja ett personligt förtroende som jag dessutom mottagit under det strängaste
tysthetslöfte.
Under denna
vår har jag vid ett flertal tillfällen kontaktats av en nära vän som bett mig om
råd med anledning av ett brott som vederbörande planerar och om ni undrar varför
jag undviker att säga "han" eller "hon", eller ens "hen", så beror det på att
jag icke i onödan vill försvåra brottets genomförande genom att avslöja
gärningspersonens kön eller ens genusideologiska tillhörighet. Det finns en
gräns för även de djupaste indiskretioner, till och med när de - som i detta
fall - handlar om de allra starkaste drivkrafterna inom vårt Svenska kulturliv.
Sedan ett
halvår tillbaka befinner sig min vän, tillika och på goda grunder en av Sveriges
mest kända författare, i en allt djupare konflikt med en av landets mer
framträdande kvinnliga kulturbärare. Min väns hämndfantasier har på den senaste
tiden fått en närmast tvångsmässig karaktär och kort och sammanfattningsvis -
sett till själva brottet och dess modus operandi - går de ut på att vederbörande
i ett obevakat ögonblick avser att "skita i fickan" på den kvinnliga
kulturskribentens kappa. Jo, det är faktiskt sant och hur hemskt det än kan låta
ett direkt citat från den presumtive gärningspersonen. Förrätta sitt tarv i
hennes kappficka, helt enkelt, likt en sentida Carl Larsson som i flera veckor
smög omkring utanför Strindbergs bostad med en morakniv innanför livremmen för
att denne uttryckt sig nedsättande om hans älskade hustru Karin.
De råd som
min nära vän utbett sig har varit av en blandad juridisk och kriminalteknisk
karaktär och inte minst handlat om att undvika risken för upptäckt. De besked
jag kunnat ge har också genomgående varit lugnande. Vad det rent juridiska
beträffar så handlar det inte om ett ofredande utan om en lindrigare form av
skadegörelse och vad min egen medverkan anbelangar är den inte ens straffbar då
brottet är alltför ringa.
När vi kommer
till den rent forensiska biten är det dessutom långt ifrån så enkelt att säkra
en gärningspersons DNA i en vanlig bajskorv som de flesta kulturpersonligheter
tycks föreställa sig. Brottstillfällen saknas heller icke i den begränsade värld
av kulturellt sällskapsliv där sådana som min rådsökande vän och det tilltänkta
offret alltsomoftast sammanträffar och vad gäller den allmänna vaksamheten på
dessa möten brukar den vara kraftigt nedsatt redan före middagen.
Kort och
sammanfattningsvis ser det bra ut vad både motiv, medel och tillfälle beträffar
och det enda som kan stöka till det inför det svenska kulturlivets snart
instundande motsvarighet till verklighetens elfte september är att det blir så
bra väder att offret väljer att inte bära sin kappa. Själv kommer jag givetvis
att finnas på plats och om allt nu går som planerat även ha något att berätta
för mina kulturtörstande läsare i en kommande kolumn.
© Leif GW
Persson
|