Min bäste vän Joakim
Expressen, 20 juli 2014
Under mitt liv har jag haft få vänner och många bekanta. "Bästa vänner" har jag haft tre.
Under min barndom hette han Uffe och för en gångs skull var det så praktiskt ordnat att vi bodde vägg i vägg i samma hyreshus på Gärdet i Stockholm. När våra vägar skiljs beror det på att jag och min familj flyttar till en ny lägenhet i Vasastan. Visserligen bara ett par kilometer från Gärdet men på den begränsade yta där barnet lever sitt liv får sådant ofta en avgörande betydelse.
Under tonåren och min vilda ungdom får jag en ny bäste vän. Han heter Ricke och när vi så småningom delar på oss krävs det mer omfattande åtgärder. I mitt fall både skilsmässa, ny familj och att jag bosätter mig i Göteborg under många år. "Uffe och Leffe", "Ricke och Leffe", lika oskiljbara som Knoll och Tott då det begav sig. Barndomens Uffe, ungdomens Ricke, och båda i gott minne bevarade. Det var inte ovänskap som särade på oss. De liv vi levde bjöd oss plötsligt nya omständigheter och svårare än så var det inte.
När jag i mitten på åttiotalet återvänder till Stockholm träffar jag Joakim. Vi har båda passerat fyrtio och därmed uppnått den ålder där behovet av en ny Bäste Vän ofta ersatts av andra och annat, hustrun, barnen, yrkeslivet, allt annat som världen bjuder och kräver av en vuxen man. Så inte den här gången och med Joakim är det så enkelt att han blir den bäste vän som jag haft i livet. Att han kommer att betyda lika mycket för mig som min pappa Gustav, mina barn och de mödrar som fött dem.
Joakim – Joakim Santesson -– var en märklig man. Inte lik någon annan människa som jag träffat i livet och jag har aldrig ens behövt fundera på vad det nu var som egentligen förenade oss. Vänskap som en gåva från livet själv. Knappast den kärlek till mat, dryck, sinnliga utsvävningar i största allmänhet och diverse affärsverksamheter av ofta mycket blandat slag, som alla andra brukade anföra när vårt märkliga Broderskap kom på tal.
För sjutton år sedan skulle Joakim genomgå en rutinmässig hjärtoperation. Vällevnadsbetingad, ingen stor sak, och snart kommer livet att gå vidare. Under operationen drabbas han av en hjärnblödning och när han till sist vaknar upp är det till ett annat liv. En livsvarig och svår afasi som bokstavligen rammar både hans tal och skrift, nya omständigheter som gör att han under de första åren av sin konvalescens bokstavligen klättrar på väggarna. Ett nytt liv, inte särskilt likt det liv han tidigare levt.
För några veckor sedan hittades han död i sin bostad och förra söndagen hade hans familj och vänner samlats till en minnestund. Bekräfta det faktum att också min bäste vän är död. Kvar finns min sorg och saknad. Kvar finns också min skam över allt det som jag borde ha sagt och gjort under de år som han hade det som svårast. Det som aldrig blev sagt och gjort för att jag helt enkelt inte klarade av det och som det nu är för sent att göra något åt. Kvar finns sorgen och saknaden. Jag själv finns också kvar men utan min bäste vän i livet. Kvar finns också det andra som det nu är oåterkalleligen för sent att ändra på. Döden är svart som en korpvinge
Sorgen är kall som en midvinternatt
Lika lång och ingen väg ut
© Leif GW Persson
|