Måndag den 7 juli 2008 - i hällande regn

Jag är ovan som bloggare, känner mig inte ens särskilt bekväm med den moderna datatekniken. I den datageneration som jag tillhör var en dator ett hjälpmedel när man skulle utföra omfattande och komplicerade beräkningar. Som sådant var det fenomenalt och revolutionerade faktiskt stora delar av den empiriskt inriktade samhällsforskningen redan på femtiotalet. Skrev gjorde man fortfarande på skrivmaskiner, allt mer sofistikerade men det dröjer en bra bit in på sjuttiotalet innan datorn ersätter den gamla skrivmaskinen och jag minns fortfarande vilket elände det var att sitta och skriva romaner på en skrivmaskin. Speciellt om man är lite ångestladdat noggrann som jag själv och försökte korrigera alla skrivfel med hjälp av tipp-ex. Något slags vit gegga som du kladdade över det stället där du skrivit fel, varpå du lät det torka och gjorde ett nytt försök. Även efter korta skrivpass brukade jag se ut som om jag vistats i hård snöstorm.

En bidragande orsak till att dagens romaner i genomsnitt är sisådär trettio procent längre än gårdagens är för övrigt datorerna. Plötsligt blir det så lätt att skriva. Fingrarna bara far iväg, man behöver knappt tänka eftersom texten tränger sig ut under naglarna på en så fort man snuddar vid tangentbordet, och eventuella litterära konsekvenser av detta brukar man ofta – i bekvämlighetens tecken – bortse ifrån. Om det nu är någon som undrar varför till exempel mina romaner från tjugohundratalet är ungefär dubbelt så tjocka som de jag skrev på sjuttiotalet men i allt övrigt tycks handla om samma saker hanterade med ungefär samma insikt och djup i en relativ mening.

Nog om detta – hur datorerna utvecklats från räknemaskiner till skrivmaskiner till ett sätt att kommunicera – och nog av en medelålders mans hågkomster från en tid som i vart fall var en annan.

Jag har förstått att det är viktigt att man vårdar sin blogg. I mitt fall är det inte alldeles enkelt eftersom jag har en massa vanligt arbete som måste göras. Just nu att få färdig en bok om grova våldsbrott och den s k seriemördaren Thomas Quick. Ingen roman, en ren faktabok, och ett växande praktiskt bekymmer sedan ett antal år tillbaka. Jag skall f ö återkomma till Quick. Numera är jag klar över vem han egentligen är (dömd för åtta mord, oskyldig till samtliga, ett tragiskt människoöde och ett närmast klassiskt fall av morbid mytomani) men det som ännu återstår är granskningen av den rättsapparat till vilken han lyckades sälja sina fantasier. Det är ingen slump att rättvisans Gudinna bär en bindel för ögonen, hon gör det i en rent bokstavlig mening vad Thomas Quick beträffar, och det tar sig uttryck i rättsliga åtgärder som i långa stycken trotsar varje begriplig beskrivning. Det som domare, åklagare och poliser hållit på med i fallet Thomas Quick är så uppåt väggarna stolligt att varje normal läsare börjar värja sig mot själva beskrivningen och söker sig till enklare förklaringar. T ex att författaren som skrivit detta måste vara skvatt galen. Det är jag nu inte. Allt för ofta är jag lika välstrukturerad som ett vanligt rutigt papper – vilket kan vara hämmande när man skriver romaner eller bara försöker vara en fri ande i största allmänhet - och jag skall som sagt återkomma till Quick. Den ojämförligt största svenska rättskandalen i modern tid och att han själv jobbat som en dammsugarförsäljare för att övertyga poliser, åklagare och domstolar om sin egen skuld ändrar ingenting i sak. Tvärtom, han lyckades ju och spåren som han lagt ut förskräcker med tanke på alla vanliga, normala rättssaker. Det är bara snäppet som skiljer tron på Thomas Quick från övertygelsen om existensen av vanliga tomtar och troll, svartalfer, häxor och att det visst går att flyga till Blåkulla på en vanlig gammaldags sopkvast.

Hur som helst så lovar jag att göra mitt bästa med bloggen och i värsta fall får jag nöja mig med att berätta vad jag gör istället. Istället för att blogga s a s.Några reflektioner, medan jag ändå sitter på kammaren, innan jag går ut med hunden och med anledning av mina läsares funderingar. Dessutom regnar det ute. Ett ganska tröstlöst strilande sommarregn som strimmar fönstren till mitt arbetsrum.

FRA:s befogenheter är en brännande fråga och på goda grunder. Med tanke på hur lagförslaget ser ut hade det varit illa ställt i Sverige om den debatten uteblivit. Fast inte enligt statsministern för skall man tro på honom så ”tjänar vi alla på om debatten lägger sig” och helt bortsett från det rent språkliga (jag förmodar att han menar ”att” och inte ”om”) så är det ett minst sagt dubiöst yttrande. Vad det egentligen handlar om är väl den egna husfriden plus förhoppningsvis en gryende insikt om att han själv begått ett politiskt misstag. I så fall är det väl inte värre än att han ändrar sig. Sämre karl är han väl inte? När jag ser hans ögon förstår jag att han dels är en i grunden hygglig människa men att han också är rädd för något eller någon som jag ännu inte lurat ut vad eller vem det är. Ögonen som själens spegel och jämför med motsvarande ögon hos t ex Mona Sahlin, Thomas Bodström eller Carl Bildt så förstår ni vad jag menar. Känner sympati med Fredrik Reinfeldt som person. Ser det i hans ögon och får för mig att han går att resonera med på ett sätt som tyvärr är ganska ovanligt. Eftertänksamt, prövande, t o m trevande och klar till reträtt om så krävs. En given och bra teknik när man rör sig i okända och farliga marker. Jämför med t ex Thomas Bodström, i sak den man som får ta på sig den väsentliga delen av just den här skuldbördan, vilket icke hindrat honom från att försvinna från arenan lika fort som en avlöning för en vårdanställd. Denne ständigt parate självmordspilot som utan att ägna saken en tanke ikläder sig både hjälm och fallskärm innan han far iväg på det sista uppdraget. Givetvis för ”medborgarnas bästa”.

”Spionerna på FRA” (med tanke på vad de faktiskt sysslar med är väl detta den mest rättvisande beteckningen) har också passat på tillfället att gå i god för sig själva, vittna om sitt ädla uppsåt, sina ärliga avsikter och att de självfallet aldrig skulle kunna tänkas begå vanliga mänskliga misstag i sin samhällsbevarande gärning. I sak är detta naturligtvis rena tramset och utmärkta kännetecken på en vanlig bedragare. Det är så de brukar låta nämligen, när man tagit dem benkläderna nedhasade till anklarna, och ganska oavsett vad de hittat på just då.
De moderna datoriserade gallringsteknikerna (för texter, röster, signalement, etc) som utgör själva fundamentet för den kollektiva kontroll som man vill genomföra har nämligen långt ifrån den effektivitet och precision som man populärt föreställer sig. Misstag begås hela tiden och konsekvenserna i det enskilda fallet kan ibland bli förskräckliga. Vissa fel är också vanligare än andra. Tillgängliga utvärderingar av tekniken (som man i princip själv måste vara ”spion” för att få rätt att läsa) tyder således på att s k ”falska positiva” (att t ex en oskyldig utpekas som terrorist) är ungefär tre gånger så vanliga som ”falska negativa” (att en terrorist betraktas som oskyldig). Med tanke på felandelarna på ca 25 procent i den första kategorin och ca åtta i den andra så finns det anledning att dra öronen åt sig.

Jag vill påstå att jag har goda insikter i både ”öppet” och ”slutet” säkerhetsarbete. Konstigt vore det annars med tanke på att jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt sådana frågor. Bl a vet jag, tyvärr av egen erfarenhet, hur man kan påverkas av att leva och verka i en miljö där ”ett högre ändamål får helga medlen” och detta ganska oavsett hur dessa medel ser ut. Hur ens rättskänsla och demokratiska sinnelag kan ta skada utan att man riktigt fattar hur det gick till. Och utan att man ens behöver vara en dålig människa. Eller särskilt korkad. Även om det givetvis underlättar.

Nu till något annat. Det mesta talar så här dags för att signaturen Hasse Aro på denna blogg inte är identisk med min vän, programledaren på TV3. Ännu inget svar på min kontrollfråga, ingen reaktion över huvud taget. Har sökt honom förgäves på telefon för att vinna klarhet men enligt uppgift lär han befinna sig någonstans i Sydostasien för att producera ännu en av dessa Robinsonserier.

Till den besökare på min blogg som chansade på att krogens namn började på ”e” – den vanligaste bokstaven i det engelska alfabetet – vill jag också skicka både beröm och ett varningens ord. Som utgångspunkt för ett allmänt analytiskt resonemang så är detta ”e” det naturligt givna. Och allt enligt ”Occams rakkniv”, i valet mellan två möjligheter är det den mest sannolika som gäller, men när det gäller hotell och krogar så blir det genast mer komplicerat eftersom speciellt hotell och krogar i London ofta är namngivna på andra språk än engelska. Det logiska andra steget i samma analys, d v s det mest vanliga under den speciella förutsättning – d v s hotellkrog – som gäller just här. Ser med viss förväntan fram mot fortsatta försök i frågan. Kan t o m tänka mig att dela ut en dedicerad roman av egen hand till den som först träffar rätt men då vill jag självfallet ha det fullständiga namnet på stället.

Min kolumn om statsministerns ”herrgårdsköp” i gårdagens Expressen har gett intressanta reaktioner. Bland folk till höger om socialdemokratin tycks det således finnas en stark övertygelse att ”sossar bör icke köpa herrgård” och den uppfattningen tycks även delas av en majoritet av socialdemokratiska rönnbärsfilosofer. Av vissa mig närstående, som lyckligtvis hållit sig utanför min blogg för några av dem är ganska så gruvliga figurer, har jag förstått att den tillåtna gränsen tycks gå någonstans i trakten av ett vanligt torp. Helst med utedass och enbart kallvatten och använder man hopsamlade löv när man besöker det första stället är det naturligtvis en ansenlig politisk merit. För en sosse alltså. För alla andra är det en enkel hygienfråga som givetvis åtgärdas med något extra mjukt och extra blekt med ett ulligt litet lamm på omslaget.

Evert Bäckström har givetvis hört av sig (ringde klockan två i natt och lät som om han borstade tänderna och gurglade sig medan han pratade). Icke helt oväntat eftersom det här är en typisk Bäckströmfråga och om man nu skall tillerkänna honom något mer än ett marginellt politiskt inflytande så stundar det hårda tider inte bara för ”såssar” utan även för alla ”frimicklare”, ”miljöstollar”, ”hämningslösa liberaler” och ”så kallade moderater”. För ”alla kommunistjävlar” är det värre än så, betydligt värre och detaljerna väljer jag att lämna därhän. Mest av omsorg om Bäckström själv faktiskt.

Så långt om detta och nu måste jag gå ut med jycken. Trots att det regnar börjar han se ganska vemodig ut.