Från rättsstat till bananmonarki
Expressen, 1 mars 2015
I går var det 29 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme blev skjuten. Den förundersökning som sedan följer kommer snart att granskas av ett flertal politiskt tillsatta utredningar och regeringskommissioner.
I sak ett antal haverirapporter som alla kommer till samma slutsats.
Redan från första timmen är det som sker ett fullständigt misslyckande och mätt i termer av det polisarbete som man lagt ner handlar det i dag om den mest omfattande insatsen i den globala polishistorien.
De granskningar som görs är alla inriktade på det som vi sammanfattningsvis skulle kunna beskriva som "det polisiära hantverket".
De hantverkare som hållit i både hammare och spik är däremot märkligt frånvarande. Precis som om deras redskap på något oförklarligt sätt fått sköta sig själva.
Jag tror heller inte att detta är ett medvetet val som granskarna gjort för att undanhålla sanningen för de medborgare som gett dem deras uppdrag. Jag tror att det är mycket enklare än så.
Att det strider mot det som är både tradition och "vett och etikett" i ett sammanhang som detta, att undvika så kallade personfrågor.
Det slutresultat som sedan presenteras blir därför med logisk självklarhet fullkomligt obegripligt för alla utom den naturligt konspiratoriskt lagde som inte behöver några fakta för att begripa det som han eller hon har insett från första början.
I detta drama finns två huvudpersoner och det som utspelas mellan dem kommer i avgörande stycken att bestämma innehållet i det som sedan händer. Den ene är Hans Holmér, född 1930, polismästare i Stockholm och den som leder polisens utredning under det viktiga inledande skedet.
Den andre är hans bäste vän och ojämförligt mest förtrogne, Ebbe Carlsson, sjutton år yngre än Holmér, journalist, före detta informationschef hos justitieministern Lennart Geijer och vid tiden för Palmemordet förlagsdirektör på Bonniers.
Mätt med de vanliga yttre måtten är det också svårt att hitta ett så omaka par. Holmér är stor och grov och ser bra ut.
På gott humör har han en ansenlig charm och när han inte är det är han lika truligt avvisande som ett barn och med samma kroppsspråk som ett barn.
Han är naturligt auktoritetsbunden sedan barndomen och givet auktoritär vid vuxen ålder, idrottsintresserad, deciderad fruntimmerskarl och varken enfaldig eller högt begåvad. Det som gör honom intressant är att han också bär på en stark poetisk ambition.
I hemlighet och på den egna kammaren skriver han små dikter och det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att han letar efter en väg ut ur en fångenskap som åtminstone tidvis plågar honom.
Ebbe är en annan. Liten och klen, samtidigt kroppsligt påtaglig och själsligt närvarande. Han är snabb i repliken och kan vara både underhållande och drabbande beroende på sammanhanget.
Tillika profilerad bög i en tid då detta var långt ifrån riskfritt. Begåvad väl över genomsnittet samtidigt som han mätt med varje mänskligt och moraliskt mått är totalt urholkad.
Lögnen är hans livsluft, sanningen är något som han bara viftar med när det gagnar hans sak. Med tanke på det liv han lever behöver han sällan göra det.
Om detta är en "Match Made in Heaven", eller om den gjorts på det rakt motsatta stället, överlåter jag åt andra att bedöma.
Själv är jag jävig av alla skäl som tänkas kan. Att de båda förtjänar en seriös beskrivning gjord av andra är däremot en självklarhet, tyvärr sorgligt försummad.
Hela deras gemensamma historia - Hasse och Ebbe, Ebbe och Hasse - handlar nämligen om hur man undergräver en i stort sett fungerande rättsstat och att de gör det utifrån ett högre och viktigare syfte behöver väl knappast sägas.
Deras bästa tid är den som följer när Palme blir mördad då de tillsammans får chansen att göra flera goda försök att förvandla Sverige till en vanlig bananmonarki och i viktiga stycken lyckas alldeles för väl.
© Leif GW Persson
|