En dag som väcker barndomsminnen
 
Expressen,1 maj 2016

I dag är det den första maj och i det liv som jag levt är det en dag som väcker minnen, barndomsminnen, starka minnen, goda minnen. Första gången jag gick med i demonstrationståget kan jag inte ha varit mer än fem är gammal. På den tiden bodde jag, min pappa och min mamma längst ut på Gärdet i Stockholm, granne med Frihamnen. Då var det en förort. I dag och sedan länge en fashionabel del av Stockholms innerstad. En lite grönare och funktionalistisk förlängning av Östermalm, om jag nu skall beskriva Gärdet för en utsocknes.

Det var bara pappa och jag som gick i tåget. Aldrig mamma. Enligt pappa berodde det på att hon "hade svårt för att gå" men ganska snart lurade jag ut att hon hade andra och dunklare motiv än så. Mamma Margit var "borgare" - i hemlighet givetvis - eftersom pappa Gustav var timmerman och grovarbetare och jag, hans enfödde son, därmed född in i samma klass som han själv.

Dessutom var jag mer kvalificerad än så eftersom jag långt innan jag började i småskolan brukade få följa med honom till jobbet. Det var de bästa dagarna i livet och att det var före daghemmens och cykelhjälmarnas tid behöver inte sägas. Jag fick åka ångvält, langa hammare, vattenpass och spik, klättra på stegar och byggställningar och när det var dags för att ta rast delade jag självfallet byggfutt med pappa och de andra gubbarna.

Den stora dagen på året var när pappa och jag gick i Första maj-tåget. Jag är fortfarande osäker på om vi gick ända från Norra Bantorget eller om vi anslöt senare i höjd med Humlegården - kanske gick jag längre ju äldre jag blev - men en sak vet jag säkert. Att tåget alltid slutade ute på Ladugårdsgärde vilket var praktiskt och bra för mig eftersom jag var både hungrig och trött i fötterna och det var nära hem. Och om jag var väldigt trött fick jag rida på pappas axlar hela vägen.

Starka minnen. Taktfasta trummor och klingande spel, fanorna som smattrade i vinden och sångerna vi sjöng. Om Internationalen som "åt alla lycka bär", om "Arbetets söner" och "sluten er alla" och hur "det dånar uti rättens krater".

Starkare samhörighet än så har jag sällan upplevt, den fyllde hela mitt hjärta, gjorde mig stolt och glad, men i en ideologisk mening måste jag ha varit en ren novis. Erlander minns jag väl, det var ju alltid han som höll det stora talet när vi väl hade nått vårt mål, men jag förstod inte ett ord av det han sade. Bara det jag såg och själva ljudet från hans röst.

En konstig gubbe, närmast skrämmande. Lång och mager var han, i glasögon och svart långrock, som stod framåtböjd som en vinkelhake och viftade med sina långa smala armar medan han härjade och skrek om någon annan gubbe som hette Kapitalet. - Vem är den där konstiga gubben som står och skriker åt oss, frågade jag pappa medan jag för säkerhets skull stack min hand i hans. - Den är vår Erlander, sa pappa. Det är han som bestämmer. Vår statsminister. Din och min och alla andras som står härute. Inte så dåligt, tänkte jag. Vi har en egen statsminister som bestämmer. För att vi har bestämt det. Pappa och jag och alla de andra gubbarna som jag delade byggfutten med när jag var med pappa på jobbet.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor