Första gången jag träffade Göran Persson var på hösten 1994 då jag bjöd honom på middag. Persson var nyutnämnd finansminister och i medierna raljerade man en hel del över hur snål han var. Jag minns att jag frågade honom. Var han verkligen så snål som man skrev i tidningarna?

- Jo, sa, han. Jag är mycket noga med både andras och mitt eget.

Jag minns detta i detalj. Han tog inte illa upp trots att det väl ändå måste ha varit en bra märklig fråga från någon som man aldrig har träffat förr. Hans svar är lugnt och konstaterande. Jag minns också den exakta ordalydelsen, först säger han "andras", sedan "mitt eget". Jag minns även vad jag svarade.

- Då kan du koppla av. Ät och drick så mycket du vill, för notan tar jag.

Bäst minns jag hur förtjust jag blev. Sveriges finanser lämnade vid den här tiden det mesta i övrigt att önska. Persson kommer också att leva upp till sin beskrivning av sig själv. Sammanfattningsvis är han en av de allra bästa finansministrar som vi har haft under hela nittonhundratalet och den dag man gör bokslut över hans politiska gärning kommer naturligtvis Rikshushållaren Göran Perssons insatser att väga tungt i vågskålen. Politiskt problematisk blir han först när man värderar honom utifrån omsorgen om det som han betraktar som sitt eget.

I en psykologisk mening är detta inte så konstigt. Snåla människor är inte bara snåla för egen räkning utan även för andras, och skall man hitta någon vars främsta uppgift är att få ordning på ens egna utgifter finns det knappast bättre att uppleta än en räknekunnig snåljåp med en gammaldags inställning till hur man själv och andra bör leva sitt liv och sköta sin ekonomi. Allra bäst naturligtvis en arbetargrabb från det sörmländska Grevebältet som gjort en klassresa och i kraft av sin bakgrund tidigt gjorts medveten om pengar och pengars värde.

Det är heller inte så enkelt att ens en ledande socialdemokratisk politiker skrivit på något slags fattigdomslöfte till sina väljare. Det är tyvärr betydligt mer komplicerat än så. Bland gammaldags socialdemokrater - "Vi som byggde Sverige- generationen" - finns det dock ofta en oskriven regel av den innebörden. Att den som de röstar på förväntas leva ungefär det liv som de själva lever. Inte köpa herrgård, inte lyfta jättelika pensioner, inte ge sig själv lönsamma styrelseuppdrag eller använda skattelagstiftningen för egen vinning. Kort sagt att inte göra som varje människa som månar om sitt eget gör på ren instinkt. Att i stället enbart bry sig om andras samtidigt som man avstår från sitt eget trots att detta är psykologiskt befängt och strider mot en snål människas innersta väsen.

Missnöje kommer sig av misstro och blir man bara tillräckligt missnöjd kan man till och med rösta på ett så kallat missnöjesparti, som till exempel de Sverigedemokrater som åtskilliga tiotusentals gammelsossar röstade på i senaste valet. Med misstro är det också på det viset att den ibland är högst befogad och till och med kan bli så stark att man är villig att överse med saker som man egentligen ogillar.

Jag är således övertygad om att den genomsnittlige SD-väljaren är en vanlig, hygglig människa och inte rasist, eller ens främlingsfientlig. Man är missnöjd helt enkelt. Man misstror de etablerade politikerna och med den misstron är det tyvärr så illa att den ibland är befogad. Man fick inte ut det av livet som de politiker som man röstade på hade lovat att man skulle få. För det gav  de i stället till sig själva.

Därav också det personliga och politiska dilemma som åtskilligt fler än Göran Persson har hamnat i. Kanske till och med försatt sig i.

© Leif GW Persson