Säg upp dig, Johansson!
Expressen, 1 februari 2015
Jan Johansson är verkställande direktör för det stora skogsbolaget SCA. Han är 60 år gammal, gift, har två döttrar och bor i Stockholm. Enligt vad han själv säger är hans stora intressen jakt, idrott och snabba bilar. Sedan två månader tillbaka är han också skurken i ett mediedrev.
Svenska Dagbladets ekonomireportrar - landets utan jämförelse mest kompetenta - hänger i strupen på honom och hävdar att han utnyttjat sin ställning som vd och låtit bolaget och dess aktieägare betala hans privata lyxkonsumtion. De belopp som nämnts har redan passerat tio miljoner under hans drygt sju år som chef och med tanke på att även detta drev följer det gängse mönstret är det säkert långt kvar innan SvD presenterat slutfakturan.
Bland de av mina vänner som arbetar med att förvalta egna och andras pengar, och genomgående är stora aktörer på börsen, har Johansson också begåvats med ett öknamn på aktiemarknaden.
Han kallas allmänt för "Jan Mytoman". Inte för att det enkelt rimmar på Jan eller för att han - likt en sentida baron Münchhausen - skulle underhålla sin omgivning med de mest häpnadsväckande historier om sina sanslösa utsvävningar med hjälp av bolagets medel. Alls icke så för när det kommer till sådant tycks han vara en mycket tystlåten man. Sitt tillnamn har han fått för det sätt på vilket han beskrivit den verksamhet som han är satt att leda och inte minst sina egna insatser.
I förgår kväll toppade han nyheterna i samtliga tv-kanaler och det som avhandlades var SvD:s senaste avslöjande att han förra sommaren tagit SCA:s privata jetplan och åkt till Brasilien med sin dotter för att titta på slutspelet i VM i fotboll. Och att notan för detta hamnat någonstans mellan fyra och fem miljoner kronor. Allt inklusive. Själv hade han givetvis en helt annan beskrivning och medan jag lyssnade på honom fick jag för mig att han försökte leva upp till det tillnamn som aktiemarknadens aktörer gett honom.
Alls icke någon nöjestripp utan precis tvärtom och allt enligt Johansson själv. Han hade åkt dit för att träffa bolagets affärskontakter, bygga nätverk, utveckla verksamheten, minska riskerna i rörelsen, tjäna mer pengar åt aktieägarna och i en saklig mening hade det varit rena Golgatavandringen i företagsamhetens tjänst. Det där med VM i fotboll var mer ett olyckligt tidsmässigt sammanträffande och vad nu hans dotter hade med saken att göra fick vi aldrig veta eftersom den frågan aldrig ställdes. Förvisso inte av omsorg om hennes pappa utan om henne.
Jan Johansson är en ganska vanlig börsbolagsdirektör. Han tjänar en miljon i månaden och när han väl har slutat kommer han att få lika mycket till i kraft av alla redan avtalade avgångsvederlag, bonusar och generösa pensionsavtal. Jämfört med nästan alla andra här i landet är han en rik man. Bland dem han umgås med är han det inte och mycket vill som bekant ha mer. Det är lätt att hamna i saker som det sedan kan vara stört omöjligt att krångla sig ur och just nu mår Jan Johansson mycket dåligt.
I hans bakhuvud finns en desperat förhoppning om att medierna snart skall lämna honom i fred och att allt skall återgå till det normala. Så är det inte. Johansson har kommit till vägs ände och alla andra hajar som simmar i samma damm har redan vittrat sig till hans blod. Jag har träffat åtskilliga som Jan Johansson så unik är han inte. Mytoman är han inte heller. Att teckna sin gärning mot en rosafärgad bakgrund är närmast ett affärsmässigt betingat krav för sådana som han.
Jag har aldrig träffat Jan Johansson. Trots detta tänkte jag ge honom ett gott råd. Säg upp dig, Johansson. Då kommer i vart fall mediedrevet att ta slut och förhoppningsvis kan du då samla kraft nog för att ta itu med alla praktiska problem som du försatt dig i.
© Leif GW Persson
|