Hans sex krävde kvinnors lidande
 

I förrgår kom domen mot Göran Lindberg. Tingsrätten i Södertörn dömde Lindberg till sex och ett halvt års fängelse för ett stort antal sexbrott mot ett tiotal olika målsägande; en grov våldtäkt, två våldtäkter, en misshandel, tre fall av koppleri och ett trettiotal fall av brott mot den så kallade sexköps- lagen.
Det är en tjock dom, närmare hundra sidor, och det kan inte ha varit någon enkel uppgift att avkunna den. Bevisningen i sådana här mål består ofta av att ord ställs mot ord. I det här fallet offrens beskrivningar mot Lindbergs egen berättelse, samtidigt som det är tunt med annan bevisning. En komplikation är givetvis också att samtliga målsägare som förekommer i den här rättegången har sålt sexuella tjänster till Lindberg.

Den linje som Lindberg och hans försvarare har intagit följer logiskt av detta. För det första att allmänt försöka tona ner offrens berättelser om de sexuella övergrepp och den sadistiska behandling som de skulle ha utsatts för, bara "rollspel", enligt Lindberg. För det andra att beskriva dessa inslag som frivilliga och på förhand överenskomna handlingar mellan vuxna och handlingskapabla människor och att Lindbergs partners givetvis fått ekonomisk ersättning för att ställa upp.

I och med det har man också löst den juridiska delen som gäller sexköpen. Samtidigt är detta totalt ointressant ur påföljdssynpunkt eftersom det i normalfallet handlar om bötesbrott som Lindberg själv för övrigt erkände på ett tidigt stadium av polisutredningen. Återstår det i sak avgörande och den trovärdighetsbedömning som måste till för att fria eller fälla.

Med trovärdighetsbedömningar är det på det viset att de handlar om människor och att de görs av andra människor. Enklare än så, och svårare än så, är det inte. Själv har jag gjort så gott jag har kunnat. Jag har lusläst domen, jag beklagar givetvis domstolens beslut om lyckta dörrar som förhindrat mig och alla andra att med egna ögon ta del av det som de olika inblandade haft att säga och hur de nu gjorde det. Ofta nog behöver vårt förnuft betydligt mer hjälp än den som ord nedtecknade av andra kan erbjuda oss.

Trots den reservationen får jag ändå ett bestämt intryck av att tingsrätten i Södertörn avkunnat en både genomtänkt och balanserad dom. Lindberg har således frikänts på ett flertal åtalspunkter och man tycks väl medveten om de problem som sekretesslagstiftningen vållar ur rättssäkerhetssynpunkt. Tillika är domen både välskriven och presenterad på ett begripligt sätt.
Domen tecknar en tydlig bild av en man vars sexualitet krävt hans kvinnliga partners lidande både som tändvätska och drivmedel. Fysiska och psykiska plågor ordnade på enklaste vis genom våld, tvång, hotelser, hårda ord och de olika tekniska hjälpmedel, som piskor, läderremmar, ögonbindlar och munkavlar, som måste till för att få offren att skrika och deras plågoande att växa på det i sammanhanget mest påtagliga viset.

Frivilligt sex med vuxna och medvetna kvinnor, enligt avtal och mot kontant betalning? I helvete heller. Vi talar om grova övergrepp mot småtjejer och unga kvinnor som inte haft en aning om vad som väntat dem så fort de hamnat i nävarna på hundratrettio kilo Göran Lindberg och som för säkerhets skull varit nog så kantstötta innan de gjorde det.

Om det faktum att Göran Lindberg levde två liv, kvinnosakskämpe i det offentliga och våldtäktsman i det fördolda, sägs icke ett ord i domen eftersom det inte har med saken att göra. Mänskliga bedrägerier av det slaget saknar straffvärde i den juridiska meningen. Att han skulle ha spelat två roller tror jag heller inte. Jag befarar att det är mycket värre än så. Att han som vuxen varit sig själv hela tiden och i den meningen två helt olika människor. Att han däremot som barn varit en annan och säkert just bara ett barn. Det som återstår är att ta reda på hur han blev den han blev. Ensam om att ha gjort den resan är han förvisso inte.

© Leif GW Persson