På tisdag i veckan som kommer är det dags för det tionde och sista avsnittet av höstens sändningar av "Veckans brott". I början på januari nästa år är vi tillbaka igen. Om vi lever och har hälsan vill säga men så är det ju alltid och oavsett om vi talar om att göra tv-program eller vad som helst annat av mänskligt ursprung.

Tv-serien "Veckans brott" har varit en stor framgång för SVT. En av de största som man haft under de senaste tio åren och när vi drar igång igen efter nyår blir det den fjortonde säsongen av programmet. Tittarsiffrorna har hela tiden ökat. Numera har vi en och en halv miljon tittare per program i Sverige. Dessutom dryga halvmiljonen i våra nordiska grannländer Norge, Danmark och Finland.

Allt detta i en tv-bransch som sviktar betänkligt under trycket från nya former av budskapsförmedling. "Veckans brott" är en framgångssaga och inte bara för SVT utan även för mig personligen. På den ålders höst då man förväntas trappa ner fick jag plötsligt något nytt och meningsfullt som jag kunde fylla mitt arbetsliv med. Det är en glädje, givetvis också ett stort ansvar, kanske till och med en nåd som vederfarits mig. Oklart varför och hur det nu gick till. Fast sedan blir det mer komplicerat. Under de år som gått har jag fått oförtjänt mycket beröm för programmet och på den punkten finns det skäl till både självrannsakan och rättelse.

Visst, den ursprungliga programidén var min, ingen falsk blygsamhet på den punkten, men från idé till ett fungerande program är det en lång väg att vandra och det är andra än jag som har berett den vägen för mig. "Veckans brott" har en liten redaktion. Under det halva år som vi går ut i sändning är det ett dussin personer som jobbar med programmet, inräknat vår fotograf, ljudtekniker och våra redigerare, som alla har det gemensamt att de inte bara är kunniga och hårt arbetande utan även roliga att jobba med.

För en gammal stöt som jag är det dessutom en ynnest att få göra det med människor som är hälften så gamla. Det piggar upp, lovar och försäkrar, och skallen din blir lika sprudlande som en nyöppnad sockerdricka. Dessutom är vi ett typiskt lågbudgetprogram om nu någon undrar varför vi inte ständigt finns på plats så fort något händer. Om vi jämför med sådana program som de olika kanalerna själva producerar är vi det billigaste i landet. Långt mindre än en krona per program och tittare. Ungefär som när jag själv var grabb och sprang på söndagsmatinéer för att kika på indianer och cowboys och hur det skulle gå för den ädle sjörövaren Kapten Blod och betalade 35 öre för hela kalaset. Drygt en tia i dagens pengar och således inte ens i närheten av priset för en biobiljett i dag. Och för allt detta har alltså jag belönats långt utöver förtjänst.

Till min heder ska samtidigt sägas att jag varje gång jag uppvaktats av någon av statstelevisionens alla höga chefer som vill bjuda mig på lunch eller middag har jag tackat nej och i stället hänvisat till alla mina arbetskamrater som säkert skulle uppskatta en sådan gest. Under denna höst har jag till och med flyttat fram mina positioner på den här punkten och vid flera tillfällen ställt en rak fråga. Hur i hela fridens namn det kan komma sig att man efter snart sju år inte gett minsta lilla present till de som gjort programmet.

Och kan man tänka sig. I veckan som gick var det så äntligen dags. En så kallad mellanchef klev in på redaktionen och överlämnade personligen en påse spagetti och en liten flaska olivolja till de som satt där. Själv hade jag som vanligt undanbett mig den typen av gratifikationer men eftersom jag hållit gåvan i mina händer uppskattar jag inköpspriset till femtio kronor. Dessutom gjorde den ett märkligt ålderdomligt intryck. Ungefär som om det var något som man grävt fram ur rekvisitaförrådet. Som blivit över efter en större personalfest för de ordinarie medarbetarna.

Fast så illa kan det väl aldrig vara?

© Leif GW Persson