 |
Tid att se över politikernas prioriteringar
Expressen, 18 april 2010
Gunnel och Arne i Eskilstuna har varit gifta i 43
år. Levt hela sina vuxna liv tillsammans men sedan blev Arne lite knackig och i
all sin vishet bestämde den lokala åldringsvården att det i vart fall vore mest
praktiskt för dem om de fick möta livets slut på var sitt håll. En uppfattning
som få tänkande och kännande människor tycks dela. Följer den upprörda debatten
på min sörmländska lokaltv. Lyssnar till de vanliga politiska tiraderna tills
Jeanette Sander äntligen får tillfälle att säga sitt. Jeanette Sander är chef
för vård och omsorg i Trosa kommun och hon har inte riktigt förstått problemet.
För henne är det nämligen fullkomligt självklart att de ska få leva livet ut på
samma ställe. Så har hon alltid försökt ordna det i Trosa, det tänker hon
fortsätta med, och plötsligt bryter vårsolen genom tvrutan och skingrar alla
glåmiga ursäkter.
När min pappa Gustav blev gammal tillbringade han sina sista år på sammanlagt
tre olika äldreboenden. Min mor bodde kvar i lägenheten som varit deras
gemensamma hem under fyrtio år. Praktiskt och bra för både pappa och mamma
enligt vårdapparaten och skitsamma vad Gustav själv tyckte om arrangemanget. Det
var heller inte så enkelt att han hade några klagomål på personalen. Tvärtom. De
var snälla och hyggliga och hjälpsamma och gjorde i stort sett allt för honom
inom de ramar som den effektiva åldringsvårdens stordrift krävde. Felet var ett
annat och det överskuggade hela återstoden av hans liv. Han var inte längre
"hemma" utan "borta". Lämnad ensam utan den kvinna som han levt hela sitt liv
med. Inte för att hon var död utan av ekonomiska och administrativa skäl.
Utlämnad till alldeles för få besök från nära och kära och vilken levande
människa tar emot "besök" när han eller hon inte längre är "hemma"?
Knäpper av tv:n medan tankarna flaxar och far i mitt huvud och plötsligt kommer
jag att tänka på den svenska texten till Bing Crosbys gamla klassiker "I'm
dreaming of a White Christmas", "Jag drömmer om en jul hemma". Pappa Gustav hade
mer storslagna drömmar än så. Han hade tänkt leva hela livet hemma. Leva där
tills han dog. I sitt alldeles egna lilla hörn av det Folkhem som han varit med
om att bygga med sina egna händer och när han inte fick det så kunde det lika
gärna vara.
Tankarna flaxar och far medan olika politiska jämförelser radar upp sig i mitt
huvud. Jag ska nöja mig med en. "Vårdkrävande åldringar" å ena sidan, jämfört
med de "fångar" som avtjänar straff på våra fängelser, å den andra.
Den årliga kostnaden för de cirka sex tusen som förvaras på våra fängelser är i
genomsnitt mer än en miljon per fånge och år. Samma kostnad för landets en och
en halv miljon pensionärer är - i genomsnitt per år och pensionär - ungefär
tjugondelen så hög.
Tanken med denna jämförelse är heller inte att återinföra vatten, bröd och
straffarbete på våra kriminalvårdsanstalter. Jag har besökt tillräckligt många
för att veta att det är illa nog ändå och som besparingsåtgärd totalt
ointressant om nu syftet är att Gunnel och Arne, eller mamma Margit och pappa
Gustav och alla vi andra när den dagen väl kommer, ska få leva livet ut
tillsammans. Mina skäl är två och helt andra.
För det första att det kanske är hög tid att vi börjar fundera över de
"prioriteringar" som våra politiker gör åt oss när de fördelar våra surt
förvärvade skattemedel. För det andra, varför vi ska behöva nöja oss med att
"drömma" om att få leva ett liv hemma och att få göra det till livets slut.
Om man skall tro på Jeanette Sander, vård- och omsorgschef i Trosa kommun,
behöver det ju inte alls vara på det viset.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|