En av sex politiker utsätts för hot Expressen, 17 november 2013

 

Enligt en undersökning som Brottsförebyggande Rådet (Brå) presenterade förra året har en av sex politiker utsatts för trakasserier, hot eller våld. Särskilt utsatta var de politiker som satt på ordförandeposter. En fjärdedel av dem hade råkat ut för främst hot och trakasserier. Av de tillfrågade fullmäktigeledamöterna uppgav sexton procent att de någon gång under 2011 utsatts för våld, hot eller trakasserier och den stora majoriteten av dem (79 procent) hade dessutom utsatts flera gånger. Undersökningen visade också på skillnader mellan olika politiska uppdrag och de mest utsatta politikerna var således de som arbetade inom socialvården och sjukvården. Samtidigt var det få av dem som hade valt att lämna sina politiska uppdrag på grund av detta. Nästan var tionde av dem uppgav dock att de undvikit att engagera sig eller uttala sig i vissa frågor av grund av oro och rädsla för att råka ut för något. Ett klart hot mot demokratin, enligt Brås utredare, och hur vi skall skydda våra politiker mot sådant är givetvis en fråga av stor politisk betydelse.

 

För drygt fjorton dagar sedan toppades nyhetsflödet här i landet av ett nytt fall av politiskt våld. En ung kvinnlig politiker i Norrland hade blivit överfallen och svårt misshandlad i sin bostad av en gärningsman som visserligen var okänd för offret men som samtidigt passat på att ge uttryck för sina motiv för överfallet, nämligen att kommunstyrelsen ställt sig bakom ett förslag att lägga ner tre byskolor och flytta eleverna till tätorten i kommunen. Detta skulle således ha väckt hans misshag så till den milda grad att han sökt upp den ansvariga kommunpolitikern i hennes hem och klått upp henne så rejält att hon fått föras till sjukhus.

 

Den inledande mediala bevakningen är omfattande, upprördheten bland politiker och medborgare är stor och själv får jag för mig att vi kanske borde följa upp det här fallet i "Veckans brott". Att jag borde uppsöka brottsplatsen, göra en gärningsanalys och en profil på den okände gärningsmannen. Och helst se till att han hamnar i finkan. Något som jag för övrigt bestämmer mig för redan dagen därpå och ungefär samtidigt som hela saken börjar ta en högst märkligt vändning. Först upphör mediabevakningen. Inte i form av någon vanlig pyspunka utan det går betydligt fortare än så. Man släcker lyset helt enkelt. Det blir knäpptyst i både tidningar, radio och teve och när jag och mina medarbetare försöker prata med de politiker, poliser, åklagare, journalister och alla andra på orten, som ju borde veta vad som har hänt så är det plötsligt ingen av dem som har det minsta lilla att säga.

 

Skam den som ger sig dock och bara ett par dagar senare har jag skaffat mig en både bestämd och detaljerad uppfattning om vad som faktiskt hände. Det är också nu som det hela blir rejält knepigt och inte minst för mig själv. Hela min yrkeserfarenhet och allt som jag får fram om den påstådda gärningen talar nämligen för att den inte har inträffat utan att det i stället är brottsoffret, som av för mig okända skäl, hittat på alltihopa. Om det nu skulle vara så illa är det för övrigt inte första gången som något sådant händer. Anmälningar av det slaget är tyvärr långt ifrån ovanliga och inom polisen brukar man tala om dem i termer av "ett rop på hjälp" trots att verksamheten inom den myndigheten knappast är känd för sina kurativa inslag.

 

Hur pass säker kan jag vara på att jag har rätt i mina misstankar? Långt ifrån hundra procent och det är förvisso så illa att jag haft fel förr. Just därför vore det bra om den som det ytterst handlar om hörde av sig till mig så vi fick tillfälle att prata om saken i lugn och ro. Är det som hon säger i sin anmälan lovar jag att lägga fler än två strån i kors för att få tag på den som gjorde det. Och om det nu skulle vara "ett rop på hjälp" är det inget som en tänkande och kännande människa kan besvara med fullständig tystnad. Att man ropar på hjälp kan nämligen ha flera fullt mänskliga och begripliga orsaker.

 

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor