Att gräva ner en miljon kronor är meningslöst
Expressen, 17 april 2016
För en månad sedan kunde "Uppdrag granskning" berätta om en lista med närmare 9 000 svenskar som haft obeskattade tillgångar utomlands.
När risken att åka fast hade ökat, genom att de gamla skatteparadisen plötsligt började lämna ut uppgifter om dem, hade de därför valt att ta hem sina förmögenheter för beskattning mot att de erbjöds straffrihet för sina tidigare brott.
I en moralisk och mänsklig mening - om det är skattebrottslingarna vi talar om - handlar det givetvis om en omvändelse under bilan, inte att deras samveten hade hunnit ifatt dem. I en politisk mening tror jag samtidigt att det var ett klokt beslut. Ibland är det bättre för staten att stryka över och gå vidare än att jaga rättvisa till varje pris. När det kommer till den här typen av kriminalitet är det utredningsarbete som ska till både resurskrävande och osäkert vad utfallet beträffar.
Vilka är de då? De 9 000 svenskar som i vart fall haft det gemensamt att de inte ville göra rätt för sig på det sätt som följer av demokratiskt fattade beslut. Välbeställda människor naturligtvis eftersom den här typen av brottslighet är förenad med stora kostnader även för gärningsmännen. Att gräva ner några hundra tusen eller kanske till och med en miljon är meningslöst. Det är för dyrt helt enkelt och då kan man lika gärna betala skatten och slippa risken att åka fast.
Om vi betraktar de 9 000 som individer hittar vi därför genomgående den där enda procenten av befolkningen som har lika mycket pengar som de övriga nittionio har tillsammans.
Åtskilligt med gamla ärvda pengar och ofta var det så enkelt att det var farfar som flyttade ut dem redan på femtiotalet när han började frukta för ett kommunistiskt maktövertagande i hans kära gamla fosterland.
Ännu fler av våra nya entreprenörer som i kraft av sin fiffighet tjänat ett-, två- eller flersiffrigt antal miljoner, men i övrigt uppvisar samma beteende som en vanlig guldhamster.
Plus alla dessa skurkar vars pengar var svarta redan från början. Hela vägen från ett antal börs-bolagsdirektörer som berikat sig på aktieägarnas bekostnad till helt vanliga värdetransportrånare. Vit skjorta med sylt upp till armbågarna eller svart rånarluva, skit samma, och vem bryr sig egentligen så länge det är resultatet som räknas.
En av dessa 9 000 personer är mer intressant än alla de andra.
Han heter Frank Belfrage och det som gör honom värd en egen betraktelse handlar inte om hans moral, eller numera avkriminaliserade skattebrottslighet, utan om hans yrkesliv.
Frank Belfrage är en av våra främsta karriärdiplomater och det som skiljer honom från det övriga sällskapet är hans säkerhetspolitiska betydelse. Under perioden 2001-2006 var han Sveriges ambassadör i Paris, därefter, fram till 2014, var han kabinettssekreterare och närmaste medarbetare till dåvarande utrikesministern Carl Bildt. En av landets tio högst skyddsklassade personer.
En politisk tjänsteman som i sitt dagliga värv under många år hanterade information som kunde vara av avgörande betydelse för rikets säkerhet. Därmed är han också - i en presumtiv mening - den största kända säkerhetsrisken i vår politiska historia under efterkrigstiden i och med att han under många år försatt sig själv den klassiska utpressningssituationen för sådana som han.
En presumtion som duger gott för att motivera min egen nyfikenhet.
Jag tycker att det är fullkomligt obegripligt att ingen politiker, tjänsteman inom de rättsvårdande myndigheterna, journalist eller tänkande människa i största allmänhet har påpekat denna självklarhet.
Det finns heller inga rättsliga hinder mot att den svenska säkerhetspolisens författningsskydd omgående utreder de eventuella säkerhetspolitiska följderna av Belfrages handlande.
© Leif GW Persson
|