Expressen, 16 maj 2010

I det senaste numret av Svensk Polis, organisationens eget husorgan, uttalar rikspolischefen Bengt Svenson ett starkt stöd för polisforskningen. Det behövs mer polisforskning enligt Svenson som bland annat konstaterar att "forskning kan göra oss effektivare och våra arbetsförhållanden säkrare".
Själv ruskar jag mest på mitt trötta huvud och av någon anledning kommer jag att tänka på min gamle kollega Sven och en historia som han berättade för åtskilliga år sedan. Sven var inte bara kollega, förresten. Mest var han en kär vän som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Dessutom var han fin så att det både räckte och blev över, med en uråldrig pappa och en tyskfödd mamma som heller inte var någon ungdom när lille Sven kom till världen.

En dag hade hans far tagit in honom på sitt herrum och inlett en längre utläggning om blommor och bin.Sven var bara fem år gammal, helt upptagen med att knåpa med sitt nya meccano, och förstod inte ett barrolin av det som hans pappa försökte säga. Budskapet blev heller inte lättare att begripa av att hans kära moder, som stod i matsalen och tjuvlyssnade, med jämna mellanrum försökte varna sin make.

- Pass Auf, Herman, Pass Auf, skrek en halvt hysterisk mamma Karin medan pappa bara malde på och lille Sven inte hade en susning om vad som pågick. Det stora mysteriet för honom, fyrtio år senare, var för övrigt var "gubben" hade fått idén till detta samtal. Knappast på Riddarhuset eller Stora Sällskapet där han normalt inhämtade sin andliga såväl som timliga näring.

Icke för ty. Ett varningens ord kan ibland vara på sin plats och med polisforskning är det så att den långt ifrån alltid är av godo för Polisen. Polisens uppdrag har till stora delar en repressiv karaktär och med polisforskare är det tyvärr ofta på det viset att de både lovar runt och håller tunt. Den hårdvara som polisen förväntas leverera kan sällan göras mjukare med hjälp av forskning och de gånger man försökt har det alltid gått ut över effektiviteten i verksamheten.

Exemplen är flera. Det är således polisforskningen som gett oss våra överdrivna föreställningar om betydelsen av ordningspolisens "synlighet" på gator och torg. En synnerligen resurskrävande aktivitet som ger blygsamma effekter vid ett fåtal brott och är totalt ointressant vid huvuddelen av den kriminalitet som plågar medborgarna. Nu senast den närmast tvångsmässiga fixeringen inom kriminalpolisen vid så kallad teknisk bevisning och kanske särskilt den nya DNA-tekniken.

I verkligheten är det sällan som när vi tittar på CSI på teve. Nästan alla grova brott klaras upp med traditionellt polisarbete som enkelt och sammanfattningsvis går ut på att prata med folk. Ett arbete där man vid sällsynta tillfällen kan ha hjälp av till exempel ett DNA-spår som man kunnat säkra. Ungefär lika ofta som samma DNA bara stökat till det hela och lett in utredningen på fel spår.
Riktigt illa kan det gå när man försöker svepa polisiära stollerier i en förment vetenskaplig klädnad.

Polisens utredning av "seriemördaren Thomas Quick" innehåller således hundratals exempel på hur fel det kan bli när okritiska åklagare och poliser slår sina påsar ihop med rättsläkare, minnespsykologer, psykiatriker, osteologer och alla andra forskare som försöker slå knut på sig själva i sina försök att vara polisen till lags. Så! Pass Auf, Bengt, Pass Auf.

Och om du nu undrar vad det är för stolle som står i korridoren utanför ditt eget tjänsterum och skriker på tyska så är det alltså inte Svens gamla mamma utan rikspolisstyrelsens egen professor i polisforskning. För övrigt helt i enlighet med det uppdrag som regeringen gav honom när han tillträdde för tjugo år sedan.

© Leif GW Persson