Statistik är ett tydligt språk
Expressen, 16 januari 2011
Vem mördade Eva? När man ska utreda ett mord
som inleds med ett försvinnande så följer polisens arbete en given mall och
överst på den står den så kallade tidsloggen. Vad hade offret för sig före och
efter försvinnandet?
På förmiddagen, onsdagen den 29 december 2010,
lämnar Eva, 51, sin arbetsplats i centrala Örebro och ingenting dramatiskt så
långt. Ungefär samtidigt upphör hon dock att ge livstecken ifrån sig. Hon
uteblir från planerade möten, hennes telefon tystnar. Detta stämmer dåligt med
bilden av Eva och hennes arbetskamrater blir så oroliga att de redan dagen därpå
går till polisen och anmäler att hon är försvunnen. Polisen agerar för en gångs
skull med ovanlig snabbhet, trots att statistiken i det läget starkt talar för
andra orsaker till försvinnandet än ett brott, och redan två dygn senare, på
kvällen den första januari 2011, kallar man en 51-årig man till förhör.
En högst normal man som det verkar, tidigare
ostraffad tjänsteman vid universitetet i staden. Anledningen till förhöret är
att man då vet att han haft en relation till Eva som i vissa avseenden tycks ha
varit lite "knepig". Man har också en misstanke om att det är han som hämtat
henne på hennes arbetsplats och när han medger detta under förhöret - enligt
honom har han bara kört henne hem från jobbet och något mer finns inte att
tillägga - så blir han anhållen som misstänkt för människorov. Ett intressant
läge. Om det nu är så att Eva försvunnit på grund av att hon utsatts för ett
brott så finns det starka statistiska skäl som talar för att det är han som har
gjort det. En "knepig" tidigare relation, den siste kände person som träffat
henne i livet och i ljuset av tidigare kända fall - nio av tio - nog för ett
frihetsberövande. Om... hon nu har fallit offer för ett brott?
Drygt en vecka senare hittar man en del av Evas
kropp och omständigheterna i samband med fyndet talar för att hon blivit mördad
(sannolikheten så nära hundra procent som man kan komma i min bransch) och ett
avgörande juridiskt problem är därmed ur vägen. I tisdags blir därför den
misstänkte mannen häktad mot sitt nekande, på sannolika skäl och med omhäktning
om en månad.
Polisarbete i det här läget är en kamp mot
klockan och rent konkret kommer det att gå ut på att klarlägga följande:
För det första att kunna ge en så detaljerad
gärningsbeskrivning som möjligt. Alla dessa var, när, hur och varför som handlar
om mordet på Eva och styckningen av hennes kropp. Att hitta brottsplatsen, det
ställe där kroppen styckades och allt annat som man ännu saknar. Övriga delar av
kroppen, hennes kläder, de brottsverktyg och övriga hjälpmedel som kommit till
användning.
För det andra ska man så binda en gärningsman
till brottet och helst få honom att erkänna. I nuläget verkar det inte det
alldeles enkelt och hittills har den misstänkte nekat kategoriskt. En
ytterligare komplikation är deras tidigare relation som gör att annars avgörande
teknisk bevisning, spår från gärningsmannen på offret och vice versa, kan ha
fullt naturliga förklaringar.
För det tredje har man en misstänkt som sitter
häktad och att det således handlar om att fria i lika hög grad som att fälla om
det nu skulle vara så illa att den han drabbats av olyckan att vara det
oskyldiga undantaget. En av tio, men en för mycket och alldeles för många
betraktat med rättssamhällets ögon.
Att gilla läget är en polisiär grundregel och
just här får jag för mig att det finns gott fog för att göra det. Att polisen i
Örebro kommer att klara sitt uppdrag. Den där magkänslan, ni vet. Redan nu finns
det massor att jobba med och gör man det tillräckligt väl brukar det ena
naturligt leda till det andra och bilden av det som hände i vart fall kan bli så
klar att vi kan gå vidare i livet.
Till nästa gång, till nästa Eva i ett mänskligt
elände som aldrig tycks ta slut.
© Leif GW
Persson
|