Ödelandet
  Expressen, 16 augusti 2009

 

Sedan ett par år tillbaka bor jag mestadels på en gård nere i Sörmland. Där har jag min hustru, min jakt, åtminstone ett par av alla mina barn. Mina böcker, mina tankar och mitt hjärta. Mina plikter har jag kvar, de för mig fram och tillbaka mellan jobbet och lägenheten i Stockholm, och det som numera är mitt hem. Stjärnhov är närmsta samhälle, beläget i den allra fagraste delen av Sörmland. Där finns några hundra själar, ICA-butik, bensinmack, krog och alldeles för många hus, lägenheter och affärer som numera står tomma. Det går inget vidare för Stjärnhov. Riksväg 57 går rakt genom byn och nästan alla som kommer förbi är på väg någon annanstans.

För fyrtio år sedan var Stjärnhov ett levande samhälle. Tusentals människor som bodde och arbetade där och man hade till och med en egen internatskola, Solbacka läroverk, dit rika föräldrar från hela Sverige skickade sina, kanske inte alltid så flitiga, barn. Jan Guillou har gått där och det var han som delade ut den första snytingen. Solbacka var inget bra ställe, enligt Guillou. Det var till och med så dåligt att det lades ner kort tid efter att han skrivit om det. I stället blev det konferenshotell ända fram till den senaste lågkonjunkturen. Numera är det stängt, personalen uppsagd och det mesta talar väl tyvärr för att det är så det kommer att förbli. Fast min gamle vän Jan Guillou lever kvar i lokalbefolkningens medvetande trots att det snart är tio år sedan han senast siktades i byn. I gott minne dessutom, trots Solbacka.

Tåget har slutat stanna i Stjärnhov. Sedan flera år tillbaka visslar det bara förbi på väg till andra och mer lönsamma trakter och när bussen skramlar genom byn är det allt mera sällan som någon kliver av. ICA-butiken, den lokala krogen 57:an och macken är det som numera håller liv i en av de vackraste platserna i Sverige. Och i en saklig mening är detta naturligtvis helt obegripligt.
Butiken är välsorterad och personalen är både vänlig och professionell. Fungerar som både post, enklare apotek och systembolag. Dessutom är stället ganska kändistätt. Lokala grevar och baroner med tillhörande grevinnor och friherrinnor, diverse bonusnissar och en före detta statsminister, med vidhängande systembolagschef, som numera lär ha slutat att handla både bröd och potatis, för att i stället stå i djupa tankar framför den fräscha grönsaksdisken. Strandhallen i Stjärnhov är värd en egen resa om man så säger.

Så även den lokala krogen. Ett välhållet rött trähus med vita knutar, stolar och bord, egen terrass, biljard i det bakre rummet och alla upptänkliga spelautomater. Givetvis fullständiga rättigheter och en varierad meny som innehåller allt från falukorv och stekt fläsk till hamburgare och alla tänkbara pizzor. Plus Umit förstås, som kom hit från Turkiet för mer än tjugo år sedan för att i stället driva krog i Sörmland. Umit, som inte bara håller liv i de lokala stammisarna utan även i en av de vackraste platserna i Sverige.

Umit som alla gillar och morsar på och inte bara för att han häller upp kall pilsner och ställer fram pizza åt dig. Umit kan bjuda på betydligt mer än så, ett lyssnande öra, ett vänligt leende och en stunds småprat om både ditten och datten. Så stanna gärna till nästa gång du har vägarna förbi. Passa på att tanka bilen, handla på Strandhallen, äta en pizza hos Umit och - sådär i förbifarten - hålla liv i en av de vackraste platserna i Sverige.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor