Min gamla bekant Mona Sahlin har inte haft det så lätt på sista tiden. Efter ett avslöjande i denna tidning den 4 maj är hon föremål för det som man inom branschen kallar för ett drev.

Kokar man ner det till dess sakliga substans handlar det om olika tjänster som hon skulle ha gjort åt en före detta livvakt som arbetar vid Stockholmspolisen. För det första skulle hon, i sin roll som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, ha anställt honom som något slags säkerhetskonsult. Gett honom en betydligt högre lön än vad han fick hos polisen samt diverse andra förmåner av svårförklarlig natur. Påståenden som tyvärr verkar väl underbyggda vilket ju inte alltid är fallet när drevet går.

För det andra har hon vid åtminstone två tillfällen gjort sig skyldig till osant intygande för livvaktens räkning genom att påstå att hans lön från den utredning hon ledde och den som han även skulle ha fått från hennes eget företag var betydligt större än den han hade. I runda slängar en miljon och även detta uppgifter som tycks vila på saklig grund. Avsikten med det senare var att han skulle kunna sätta lite guldkant på sin vardag genom att köpa en bostadsrätt och en bil för cirka elva miljoner trots att hans kostnader per månad för enbart boendet och bilen därmed blivit ungefär 15 000 kronor mer än hans disponibla inkomst efter skatt. Det där med mat och potatis, tvål och tandkräm och all annan livets nödtorft tycks varken förmånstagaren eller hans välgörerska ägnat en tanke åt. Det skäl som Mona själv har anfört till denna riktade filantropi är att hon betraktar mottagaren av alla hennes gåvor som "hennes bäste vän".

På de sociala medierna, med dess omättliga törst efter andras blod, är tolkningen av detta därmed given. Inte bara att de lekt djuret med två ryggar tillsammans utan hon har dessutom både blivit sol-och-vårad och utpressad. Två kriminella aktiviteter som normalt kanske inte är alldeles lätta att förena. Själv så tror jag att det är precis som hon säger. Rätt eller fel så betraktar hon sin före detta livvakt som "sin bäste vän". Mona är nämligen sina vänners vän, sina fienders fiende och hon har aldrig haft några problem med att stå upp för det hon tänker, tycker och tror på. Mona är en engagerad människa.

Dessutom långt mer välformulerad - "slängd i käften" om man så vill - än nästan alla andra som hon. Såvitt mig bekant har hon aldrig försökt sko sig på sin politiska karriär och i den tid vi numera lever är hon ju snart ganska ensam om det. Jag har aldrig hört någon beskylla henne för att vara lättkränkt, snarstucken eller långsint. De gånger jag träffat henne har jag alltid haft både nöje och innehållsligt utbyte av våra möten. För ordningens skull vill jag också tillägga att vi aldrig har haft ihop det med varandra. Tro det eller inte men det finns andra och till och med starkare skäl för att du kan gilla en människa.

Mona är en Slarv-Maja. Jag tror dessutom att hon på goda grunder upplever sig förfördelad av sitt gamla parti och sina gamla kamrater. Sammantaget får detta till konsekvens att hon säger och gör konstiga saker och att hon tar ut svängarna medan hon gör det. I logik med detta får hon nu sparken på löpande band. Sneda leenden som bäst. Vanlig hämndlystnad utan personlig avsändare som sämst. Samhällets Fiende nummer ett? Inte i min bok. Jag har sett värre än så. Fler gånger än jag kan minnas.

Var rädd om dig Mona. Prova gärna det där med att tänka efter före och om du tror att det är något som jag hjälpa dig med så är det bara att du hör av dig.

© Leif GW Persson