Att säga hela sanningen ...
Expressen, 15 december 2013
För mig har denna höst i en yrkesmässig mening handlat om skillnaden mellan
sanning och lögn. Dels har jag gett ut en roman på detta tema där jag
dessutom gjort det lätt för mig i den meningen att inte ett ord som står där
är sant. Så länge man skriver romaner är det fullt i sin ordning och själva
den litterära utmaningen består i att skänka lögnen trovärdighet. I det
vidare mänskliga sammanhanget medför detta heller inte några särskilda
konsekvenser. Som bäst blir det text som både fängslar, underhåller och
berör och som sämst har man bara tråkat ut sina läsare. Naturligtvis inte
bra men i vart fall inget som tar livet av dem.
I det rättsliga sammanhanget är det inte på det viset. Där är skillnaden
mellan sanning och lögn ofta avgörande och när den senare får komma till
tals kan de mänskliga konsekvenserna bli förödande som i fallet med
rättskandalen om Thomas Quick. I mitt liv den andra delen av denna höst på
temat sanning eller lögn. Skillnaden mellan sanning och lögn är mer
komplicerad än vad vi populärt föreställer oss och vi skall akta oss för att
likställa den med det som skiljer sådant som är sant från det som är falskt.
Jag skall försöka förklara vad jag menar med två enkla exempel.
Enbart den omständigheten att någon påstår något som i en saklig mening är
falskt betyder inte att han eller hon "ljuger". Ofta nog är det så enkelt
att man bara fått saken om bakfoten. På lögnen lägger vi nämligen
ytterligare ett nödvändigt krav, nämligen att den som uttalar den skall tala
mot bättre vetande. Riktigt intressant blir det så i den situationen där en
person påstår något mot bättre vetande, övertygad om att det är en lögn,
samtidigt som det visar sig att det han eller hon sa faktiskt var sant. Inom
den rättsliga processen är man naturligtvis väl medveten om betydelsen av
att kunna skilja sanning från lögn och eftersom lagstiftaren samtidigt varit
insiktsfull nog att inse att detta är långt ifrån enkelt har man inriktat
sig på de medel som står i mänsklig makt att hantera. Genom vittneseden och
dess straffansvar - "jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete, att
jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra" -
har man försökt hålla undan de rena lögnhalsarna och vanliga enkla
stollarna.
Återstår det i sammanhanget svåra. Att kunna skilja sant från falskt och
inom juridiken har man här ställt sin lit till utformningen av den rättsliga
processen och regelverket för bevisprövning. Fortfarande medveten om
svårigheterna med att göra detta har man så skapat regler för att begränsa
skadorna vid olika fel och misstag. Beviskraven för en fällande dom har
satts högt och i tveksamma fall skall man fria och inte fälla. Oavsett detta
gör man fel hela tiden. Tusentals skyldiga som frias varje år och inte så
sällan en del av det pris som vi får betala för våra
rättssäkerhetsgarantier. Samtidigt hundratals oskyldiga som döms trots de
senare. Nog om detta, nog om rättsfilosofi, juridisk dogmatik och praktiskt
juridiskt arbete.
I dag talar vi om Thomas Quick som "mannen som slutade ljuga". Återstår alla
de rättssamhällets tjänare som var inblandade i denna rättssak. Var det så
att de talade mot bättre vetande eller bara hade fått saken om bakfoten?
Till en av dem skall jag återkomma i min nästa kolumn, psykologiprofessorn
Sven Åke Christiansson, och konkret handlar det om den vetenskapliga
undersökning som han presenterade för tingsrätten i Falun år 2000 när Quick
dömdes för morden på Trine Jensen och Gry Storvik.
Käre Läsare! Jag lovar och försäkrar att den historien är en veritabel
rysare i en både mänsklig, moralisk och inte minst enkelt straffrättslig
mening. Fullgod kompensation för de akademiska utläggningar med vilka jag
just frestat ditt tålamod.
© Leif GW
Persson
|