Att säga hela sanningen ... Expressen, 15 december 2013

 

 

För mig har denna höst i en yrkesmässig mening handlat om skillnaden mellan sanning och lögn. Dels har jag gett ut en roman på detta tema där jag dessutom gjort det lätt för mig i den meningen att inte ett ord som står där är sant. Så länge man skriver romaner är det fullt i sin ordning och själva den litterära utmaningen består i att skänka lögnen trovärdighet. I det vidare mänskliga sammanhanget medför detta heller inte några särskilda konsekvenser. Som bäst blir det text som både fängslar, underhåller och berör och som sämst har man bara tråkat ut sina läsare. Naturligtvis inte bra men i vart fall inget som tar livet av dem.

 

I det rättsliga sammanhanget är det inte på det viset. Där är skillnaden mellan sanning och lögn ofta avgörande och när den senare får komma till tals kan de mänskliga konsekvenserna bli förödande som i fallet med rättskandalen om Thomas Quick. I mitt liv den andra delen av denna höst på temat sanning eller lögn. Skillnaden mellan sanning och lögn är mer komplicerad än vad vi populärt föreställer oss och vi skall akta oss för att likställa den med det som skiljer sådant som är sant från det som är falskt. Jag skall försöka förklara vad jag menar med två enkla exempel.

 

Enbart den omständigheten att någon påstår något som i en saklig mening är falskt betyder inte att han eller hon "ljuger". Ofta nog är det så enkelt att man bara fått saken om bakfoten. På lögnen lägger vi nämligen ytterligare ett nödvändigt krav, nämligen att den som uttalar den skall tala mot bättre vetande. Riktigt intressant blir det så i den situationen där en person påstår något mot bättre vetande, övertygad om att det är en lögn, samtidigt som det visar sig att det han eller hon sa faktiskt var sant. Inom den rättsliga processen är man naturligtvis väl medveten om betydelsen av att kunna skilja sanning från lögn och eftersom lagstiftaren samtidigt varit insiktsfull nog att inse att detta är långt ifrån enkelt har man inriktat sig på de medel som står i mänsklig makt att hantera. Genom vittneseden och dess straffansvar - "jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra" - har man försökt hålla undan de rena lögnhalsarna och vanliga enkla stollarna.

 

Återstår det i sammanhanget svåra. Att kunna skilja sant från falskt och inom juridiken har man här ställt sin lit till utformningen av den rättsliga processen och regelverket för bevisprövning. Fortfarande medveten om svårigheterna med att göra detta har man så skapat regler för att begränsa skadorna vid olika fel och misstag. Beviskraven för en fällande dom har satts högt och i tveksamma fall skall man fria och inte fälla. Oavsett detta gör man fel hela tiden. Tusentals skyldiga som frias varje år och inte så sällan en del av det pris som vi får betala för våra rättssäkerhetsgarantier. Samtidigt hundratals oskyldiga som döms trots de senare. Nog om detta, nog om rättsfilosofi, juridisk dogmatik och praktiskt juridiskt arbete.

 

I dag talar vi om Thomas Quick som "mannen som slutade ljuga". Återstår alla de rättssamhällets tjänare som var inblandade i denna rättssak. Var det så att de talade mot bättre vetande eller bara hade fått saken om bakfoten? Till en av dem skall jag återkomma i min nästa kolumn, psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson, och konkret handlar det om den vetenskapliga undersökning som han presenterade för tingsrätten i Falun år 2000 när Quick dömdes för morden på Trine Jensen och Gry Storvik.

 

Käre Läsare! Jag lovar och försäkrar att den historien är en veritabel rysare i en både mänsklig, moralisk och inte minst enkelt straffrättslig mening. Fullgod kompensation för de akademiska utläggningar med vilka jag just frestat ditt tålamod.

 

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor