Bluffen med våra pensionspengar
Expressen, 15 april 2012
För en skrivande människa som jag är reaktionen
från mina läsare lika viktig som luften jag andas. Nu senast skrev jag om våra
pensioner och skälet till det var att jag för första gången hade konfronterats
med sanningen bakom alla obegripligheter som jag varje år kunnat ta del av i det
orangea kuvertet från Pensionsmyndigheten. Enligt hustrun lär jag ha sett ut som
en slarvigt bäddad utdragssoffa i ansiktet och skälen till detta berodde inte på
att jag blivit glatt överraskad inför det som väntar mig på min ålders höst.
Från mina läsare fick jag två
typer av svar. En av fyra på temat gnällig miljonär som borde hålla käften och
tre på fyra som gjort samma iakttagelse som jag, nämligen att deras inkomster
halverats från en månad till nästa trots att deras utgifter är desamma och de
förväntas leva i ytterligare tjugo till trettio år. För tids vinnande - det här
är en viktig debatt som jag tänkte försöka hålla vid liv - tänkte jag därför
börja med en moralisk självdeklaration i pensionsfrågan.
Man får tycka vad man vill om
mig men särskilt gnällig är jag faktiskt inte. Jag har heller inte minsta
problem med att man smygbeskattat mig på åtskilliga miljoner i pensionsavgifter
under ett ekonomiskt framgångsrikt liv. Ett pensionssystem grundat på kollektiv
solidaritet är en självklarhet för mig. Att det missgynnar en sådan som jag, är
således helt i sin ordning så länge pengarna går till alla dessa hundratusentals
som slitit ut sig långt före sextiofem. Alla dessa som inte har minsta mänskliga
möjlighet att sluta upp bakom hejaklacksledare Reinfeldts käcka flaggviftande om
att vi borde ha rätt att jobba till sjuttio, om vi vill. Kanske till och med får
räkna med att göra det inom en nära framtid. Oavsett vad vi vill.
Visst, och säg det gärna till
alla som slet ut sig före fyllda femtio enbart av det skälet att de ville göra
rätt för sig. Mitt gnäll över vårt pensionssystem kommer sig av annat än det som
betingar min egen situation och i grunden handlar det om att systemet ganska
snart inte kommer att kunna skänka ett rimligt liv till majoriteten av våra
pensionärer. Deras ålderdom kommer att handla om att överleva i en materiell
mening. Utan att spetsa till beskrivningen i onödan är det till och med så illa
att några hundra tusen av dem stadigt rör sig i riktning mot den
privatfinansierade välgörenhetens soppkök och härbärgen som slutdestination i
sina liv.
Vårt pensionssystem grundar
sig på orealistiska ekonomiska förutsättningar som främst följer av att
pensionärerna har blivit alldeles för många medan de som ska försörja dem är
alldeles för få. Vad gäller det rent praktiska är det också illa tänkt från
början och kostnaderna för att driva det är mycket stora. De flesta av oss måste
således räkna med att cirka 20 procent av vårt pensionskapital försvinner i form
av avgifter, skatter och utebliven ränta och när det kommer till privat
pensionssparande kan det ibland handla om hälften av de insatta pengarna. De som
gynnas av det här systemet är de banker, försäkringsbolag och statliga fonder
som förvaltar våra pengar, alla högavlönade räknenissar som jobbar där plus alla
dessa avsuttna politiker som befolkar styrelserna trots att de ytterst sällan
har en aning om vad deras anställda håller på med inom ramen för sin så kallade
"kapitalförvaltning".
Om man skall dra ut i strid
så ska man ha bra på fötterna, inte minst i en kunskapsmässig mening.
Ekonomijournalisten Joel Dahlberg har skrivit en alldeles utmärkt och fullt
begriplig bok om Pensionsbluffen som vi närmast sörjande borde läsa (Ordfront,
2012). Höggradigt underhållande är den också. Inte minst när han förklarar hur
det kan komma sig att våra politiker har valt ett helt annat pensionssystem än
det som de har prackat på sina väljare och varför, till exempel, Fredrik
Reinfeldt åtminstone inte behöver bekymra sig för egen räkning när han går i
pension
© Leif GW
Persson
|