Bluffen med våra pensionspengar Expressen, 15 april 2012

 

För en skrivande människa som jag är reaktionen från mina läsare lika viktig som luften jag andas. Nu senast skrev jag om våra pensioner och skälet till det var att jag för första gången hade konfronterats med sanningen bakom alla obegripligheter som jag varje år kunnat ta del av i det orangea kuvertet från Pensionsmyndigheten. Enligt hustrun lär jag ha sett ut som en slarvigt bäddad utdragssoffa i ansiktet och skälen till detta berodde inte på att jag blivit glatt överraskad inför det som väntar mig på min ålders höst.

Från mina läsare fick jag två typer av svar. En av fyra på temat gnällig miljonär som borde hålla käften och tre på fyra som gjort samma iakttagelse som jag, nämligen att deras inkomster halverats från en månad till nästa trots att deras utgifter är desamma och de förväntas leva i ytterligare tjugo till trettio år. För tids vinnande - det här är en viktig debatt som jag tänkte försöka hålla vid liv - tänkte jag därför börja med en moralisk självdeklaration i pensionsfrågan.

Man får tycka vad man vill om mig men särskilt gnällig är jag faktiskt inte. Jag har heller inte minsta problem med att man smygbeskattat mig på åtskilliga miljoner i pensionsavgifter under ett ekonomiskt framgångsrikt liv. Ett pensionssystem grundat på kollektiv solidaritet är en självklarhet för mig. Att det missgynnar en sådan som jag, är således helt i sin ordning så länge pengarna går till alla dessa hundratusentals som slitit ut sig långt före sextiofem. Alla dessa som inte har minsta mänskliga möjlighet att sluta upp bakom hejaklacksledare Reinfeldts käcka flaggviftande om att vi borde ha rätt att jobba till sjuttio, om vi vill. Kanske till och med får räkna med att göra det inom en nära framtid. Oavsett vad vi vill.

Visst, och säg det gärna till alla som slet ut sig före fyllda femtio enbart av det skälet att de ville göra rätt för sig. Mitt gnäll över vårt pensionssystem kommer sig av annat än det som betingar min egen situation och i grunden handlar det om att systemet ganska snart inte kommer att kunna skänka ett rimligt liv till majoriteten av våra pensionärer. Deras ålderdom kommer att handla om att överleva i en materiell mening. Utan att spetsa till beskrivningen i onödan är det till och med så illa att några hundra tusen av dem stadigt rör sig i riktning mot den privatfinansierade välgörenhetens soppkök och härbärgen som slutdestination i sina liv.

Vårt pensionssystem grundar sig på orealistiska ekonomiska förutsättningar som främst följer av att pensionärerna har blivit alldeles för många medan de som ska försörja dem är alldeles för få. Vad gäller det rent praktiska är det också illa tänkt från början och kostnaderna för att driva det är mycket stora. De flesta av oss måste således räkna med att cirka 20 procent av vårt pensionskapital försvinner i form av avgifter, skatter och utebliven ränta och när det kommer till privat pensionssparande kan det ibland handla om hälften av de insatta pengarna. De som gynnas av det här systemet är de banker, försäkringsbolag och statliga fonder som förvaltar våra pengar, alla högavlönade räknenissar som jobbar där plus alla dessa avsuttna politiker som befolkar styrelserna trots att de ytterst sällan har en aning om vad deras anställda håller på med inom ramen för sin så kallade "kapitalförvaltning".

Om man skall dra ut i strid så ska man ha bra på fötterna, inte minst i en kunskapsmässig mening. Ekonomijournalisten Joel Dahlberg har skrivit en alldeles utmärkt och fullt begriplig bok om Pensionsbluffen som vi närmast sörjande borde läsa (Ordfront, 2012). Höggradigt underhållande är den också. Inte minst när han förklarar hur det kan komma sig att våra politiker har valt ett helt annat pensionssystem än det som de har prackat på sina väljare och varför, till exempel, Fredrik Reinfeldt åtminstone inte behöver bekymra sig för egen räkning när han går i pension

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor