Förlåt mig Ernst. Förlåt.

Expressen, 14 juli 2013

 

Jag börjar få allt svårare för att skriva kolumn. När jag var yngre var det betydligt lättare. Det räckte med att jag vaknade och läste Dagens Nyheters kultursida för att jag omgående kunde skriva en längre principiell betraktelse på temat Hur jävla dum kan man bli? Så är det inte längre. Inte beroende på att den nämnda sidan skulle ha utvecklats i en intellektuellt gynnsam riktning utan beroende på att jag själv, med stigande ålder, blivit snäll långt över gränsen till vanlig lallighet och att jag numera ofta saknar det bränsle som skall till för att få den egna elden att brinna. I den meningen har också den senaste veckan inneburit större svårigheter än vanligt för en traditionellt indignationsburen samhällskritiker som jag själv.

Dag efter dag lyser solen från en molnfri himmel över huset i Sörmland där jag bor. Det är tjugofem grader i skuggan, sjuttiofem meter från mitt sovrum till badbryggan, tjugofyra grader i vattnet och jag har till och med en egen ek som skuggar alltihop. Dessutom är jag omgiven av en växande skara av barn och barnbarn som mest ägnar sig åt att dutta med mig. Kort och sammanfattningsvis är det ett rent helvete för den som jag förväntas vara när det drar ihop sig till att skriva kolumn. Det är först när jag läser fredagens Expressen som hoppet återvänder. Enligt tidningen avser TV 4 att betala rena "DRÖMLÖNEN" till Ernst Kirchsteiger för att han skall stanna kvar vid kanalen och eftersom han är en av mina absoluta favoriter i den mening som är aktuell så här dags uppsöker jag omgående enskildheten på mitt arbetsrum för att samla bränsle till brasan. Ernst Kirchsteiger! Det är något mycket, mycket skumt med den mannen, tänker jag. Tänk efter själva så förstår ni vad jag menar.

Ernst är händig och praktisk långt bortom manligt förstånd. Han sågar, spikar, målar, planterar växter och lagar mat så det står härliga till. Han kan moka rör och dra elledningar, lägga nytt tak och mura om grunden till huset samtidigt som han klappar katten, kliar hunden under hakan och konverserar sin egen pelargonia. Dessutom ser han bra ut, han säger bara goda, snälla och jämställda saker och medan han gör det ler han oavbrutet med tänder som blixtrar lika vita som porslinet i det badrum som han själv har installerat och mitt i alltihop - hur han nu hinner med det - är han givetvis lyckligt gift. Inte nog med detta. Fanskapet tillverkar till och med sin egen citronlikör vilket torde skänka honom en särställning bland landets vuxna män.

Två timmar och två flaskor rödvin senare, när jag sökt och funnit den sanning som blott står att hitta på botten av buteljen, är jag också klar över hur det hela måste ligga till. Jag har också återfunnit mitt gamla jag, elden i mitt inre brinner åter starkast i Norden, och jag uppsöker min hustru för att genast visa henne min kolumn om att Ernst Kirchsteiger i själva verket - och i djupaste hemlighet - är seriemördare och - med tanke på efternamnet - sannolikt också Nazist. Det är den enda rimliga och återstående förklaringen med tanke på den offentliga beskrivningen av "Allas Vår Egen Ernst". Min hustru läser min kolumn under fullständig tystnad. Sedan ser hon på mig. Nickar allvarligt. "Ibland blir jag väldigt orolig för dig, säger hon. Väldigt, väldigt orolig."

Under natten anfäktas jag av ånger, ångest och ruelse. Självrannsakan trevar runt min feta hals med sina långa smala fingrar och när jag vaknar för bara några timmar sedan är jag precis densamme som jag numera i regel är och med mitt dåliga samvete som ende följeslagare. Förlåt mig, Ernst. Förlåt mig! Jag lovar att göra bot och bättring. Till och med att med mina egna händer virka en huv i form av en helt jämställd tupp som du kan ha för att värma din tekanna nu till vintern och jag hoppas kunna ge dig den redan till jul. 

© Leif GW Persson

Tillbaka
> Alla krönikor