Förlåt mig Ernst. Förlåt.
Expressen, 14 juli 2013
Jag börjar få allt svårare för att skriva
kolumn. När jag var yngre var det betydligt lättare. Det räckte med att jag
vaknade och läste Dagens Nyheters kultursida för att jag omgående kunde
skriva en längre principiell betraktelse på temat Hur jävla
dum kan man bli? Så är det inte längre. Inte beroende på att den nämnda
sidan skulle ha utvecklats i en intellektuellt gynnsam riktning utan
beroende på att jag själv, med stigande ålder, blivit snäll långt över
gränsen till vanlig lallighet och att jag numera ofta saknar det bränsle
som skall till för att få den egna elden att brinna. I den meningen har
också den senaste veckan inneburit större svårigheter än vanligt för en
traditionellt indignationsburen samhällskritiker som jag själv.
Dag efter dag lyser solen från en molnfri
himmel över huset i Sörmland där jag bor. Det är tjugofem grader i skuggan,
sjuttiofem meter från mitt sovrum till badbryggan, tjugofyra grader i
vattnet och jag har till och med en egen ek som skuggar alltihop. Dessutom
är jag omgiven av en växande skara av barn och barnbarn som mest ägnar sig
åt att dutta med mig. Kort och sammanfattningsvis är det ett rent helvete
för den som jag förväntas vara när det drar ihop sig till att skriva
kolumn. Det är först när jag läser fredagens Expressen som hoppet
återvänder. Enligt tidningen avser TV 4 att betala rena
"DRÖMLÖNEN" till Ernst Kirchsteiger för att han skall stanna kvar
vid kanalen och eftersom han är en av mina absoluta favoriter i den mening
som är aktuell så här dags uppsöker jag omgående enskildheten på mitt
arbetsrum för att samla bränsle till brasan. Ernst Kirchsteiger! Det är
något mycket, mycket skumt med den mannen, tänker jag. Tänk efter själva så
förstår ni vad jag menar.
Ernst är händig och praktisk långt bortom
manligt förstånd. Han sågar, spikar, målar, planterar växter och lagar mat
så det står härliga till. Han kan moka rör och
dra elledningar, lägga nytt tak och mura om grunden till huset samtidigt
som han klappar katten, kliar hunden under hakan och konverserar sin egen
pelargonia. Dessutom ser han bra ut, han säger bara goda, snälla och
jämställda saker och medan han gör det ler han oavbrutet med tänder som
blixtrar lika vita som porslinet i det badrum som han själv har installerat
och mitt i alltihop - hur han nu hinner med det - är han givetvis lyckligt
gift. Inte nog med detta. Fanskapet tillverkar till och med sin egen
citronlikör vilket torde skänka honom en särställning bland landets vuxna
män.
Två timmar och två flaskor rödvin senare,
när jag sökt och funnit den sanning som blott står
att hitta på botten av buteljen, är jag också klar över hur det hela måste
ligga till. Jag har också återfunnit mitt gamla jag, elden i mitt inre
brinner åter starkast i Norden, och jag uppsöker min hustru för att genast
visa henne min kolumn om att Ernst Kirchsteiger i själva verket - och i
djupaste hemlighet - är seriemördare och - med tanke på efternamnet -
sannolikt också Nazist. Det är den enda rimliga och återstående
förklaringen med tanke på den offentliga beskrivningen av "Allas Vår
Egen Ernst". Min hustru läser min kolumn under fullständig tystnad.
Sedan ser hon på mig. Nickar allvarligt. "Ibland blir jag väldigt
orolig för dig, säger hon. Väldigt, väldigt orolig."
Under natten anfäktas jag av ånger, ångest
och ruelse. Självrannsakan trevar runt min feta hals med sina långa smala
fingrar och när jag vaknar för bara några timmar sedan är jag precis
densamme som jag numera i regel är och med mitt dåliga samvete som ende
följeslagare. Förlåt mig, Ernst. Förlåt mig! Jag lovar att göra bot och
bättring. Till och med att med mina egna händer virka en huv i form av en
helt jämställd tupp som du kan ha för att värma din tekanna nu till vintern
och jag hoppas kunna ge dig den redan till jul.
© Leif GW Persson
|