Nej, Janne Olsson är ingen mysgubbe Expressen, 13 september 2009

 

I veckan som gick delade vår regering ut ytterligare någon miljard till polisen. I och med detta har man också löst den enklaste delen. Att kasta bra pengar efter dåliga. Återstår bara själva problemet, nämligen att se till att polisen även gör sitt jobb. Att övervaka allmän ordning och säkerhet, ha en heltäckande utryckningsverksamhet och att utreda grova brott.
Om detta har jag tjatat i trettio år av det enda och enkla skälet att jag vet precis hur man ska göra för att få ordning på det hela. Eftersom ingen någonsin har lyssnat på mig har jag numera bestämt att jag ska hålla truten på mig tills jag går i pension. Jag står helt enkelt inte ut med mitt eget tjat längre, blir mer och mer lik en vanlig rättshaverist för var dag som går
.

Enligt Goethe lär det inte finnas något värre än aktiv dumhet men det är inte detta som är den svenska polisens problem. Det är istället den passiva enfald som präglat ledningen av polisen under de senaste trettio åren och förvandlat fungerande polisarbete till värmestuga för poliserna själva.

Gamla minnen tränger sig på. Dumhet när den är som mest aktiv. Efter mer än trettio år inom polisen är det ofrånkomligt. För en vecka sedan hade något ljushuvud på redaktionen, mig ovetande, bjudit in den gamle gråtjuven Janne Olsson till Efterlyst på TV3. Den 23 augusti 1973 fick Olsson den briljanta idén att frita Clark Olofsson från fängelset genom att ta personalen på dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm som gisslan, tilltvinga sig ett flygplan, en massa pengar och en tripp till friheten och sydligare nejder.

Trettiosex år senare berättas detta i TV3 som en underhållande historia med den "mysige" Janne Olsson i huvudrollen. I själva verket var det en mänsklig tragedi, ett juridiskt sammanbrott och en polisiär katastrof. Mysgubben Olsson gjorde ett flertal seriösa försök att ta kål på ett antal olika människor. Och att han bara lyckades skjuta armen av en polis var förvisso icke hans förtjänst. Under fem dygn höll han ett halvdussin bankanställda som gisslan och förstörde livet för dem och deras anhöriga under åtskilliga år framöver.

Clark Olofsson, som inte hade en blek aning om vare sig Olsson eller hans ömma omsorger om hans person, fick knalltransport från kåken där han satt, rakt in i en livsfarlig gisslansituation. Det var den svenska polisen som med hjälp av vår egen Regering såg till den saken och om det är någon gång som jag legat sömnlös för Olofssons skull så var det väl möjligen då.

Samma polis som inte hade en aning om att det var Olsson som satt därnere i valvet. Istället fick man för sig att den som tagit gisslan var en av Olofssons gamla målskamrater, Kaj "Kajan" Hansson, som var en känd bankrånare vid den tiden och definitivt ingen sketen småkriminell som Janne Olsson. Därför lät polisen flyga upp Kajans yngre bror från Skåne för att "prata förstånd med honom". Sjutton år gammal, ostraffad, helt oskyldig och mot hans vilja knuffades även han in i banklokalen där Janne Olsson försökte kamma mittbena på honom med hjälp av sin K-pist. I all välmening, givetvis, eftersom han inte hade en susning om vare sig vem "Kajan" eller "lillbrorsan" var. Ännu mindre en tanke på att "ge upp".
Janne Olsson fick åtta år. Kom ut efter halva tiden. Numera är han mysgubbe på TV som skrivit en bok om sina storstilade insatser. Sitter i samma TV-studio som jag och det enda som jag ångrar när jag går därifrån är att jag inte passade på att spy i knäet på honom när jag ändå hade chansen
.

 

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor