Nej, Janne Olsson är ingen mysgubbe
Expressen, 13 september 2009
I veckan som gick delade vår regering ut
ytterligare någon miljard till polisen. I och med detta har man också löst den
enklaste delen. Att kasta bra pengar efter dåliga. Återstår bara själva
problemet, nämligen att se till att polisen även gör sitt jobb. Att övervaka
allmän ordning och säkerhet, ha en heltäckande utryckningsverksamhet och att
utreda grova brott.
Om detta har jag tjatat i trettio år av det enda och enkla skälet att jag vet
precis hur man ska göra för att få ordning på det hela. Eftersom ingen någonsin
har lyssnat på mig har jag numera bestämt att jag ska hålla truten på mig tills
jag går i pension. Jag står helt enkelt inte ut med mitt eget tjat längre, blir
mer och mer lik en vanlig rättshaverist för var dag som går .
Enligt Goethe lär det inte
finnas något värre än aktiv dumhet men det är inte detta som är den svenska
polisens problem. Det är istället den passiva enfald som präglat ledningen av
polisen under de senaste trettio åren och förvandlat fungerande polisarbete till
värmestuga för poliserna själva.
Gamla minnen tränger sig
på. Dumhet när den är som mest aktiv. Efter mer än trettio år inom polisen är
det ofrånkomligt. För en vecka sedan hade något ljushuvud på redaktionen, mig
ovetande, bjudit in den gamle gråtjuven Janne Olsson till Efterlyst på TV3. Den
23 augusti 1973 fick Olsson den briljanta idén att frita Clark Olofsson från
fängelset genom att ta personalen på dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg i
Stockholm som gisslan, tilltvinga sig ett flygplan, en massa pengar och en tripp
till friheten och sydligare nejder.
Trettiosex år senare
berättas detta i TV3 som en underhållande historia med den "mysige" Janne Olsson
i huvudrollen. I själva verket var det en mänsklig tragedi, ett juridiskt
sammanbrott och en polisiär katastrof. Mysgubben Olsson gjorde ett flertal
seriösa försök att ta kål på ett antal olika människor. Och att han bara
lyckades skjuta armen av en polis var förvisso icke hans förtjänst. Under fem
dygn höll han ett halvdussin bankanställda som gisslan och förstörde livet för
dem och deras anhöriga under åtskilliga år framöver.
Clark Olofsson, som inte
hade en blek aning om vare sig Olsson eller hans ömma omsorger om hans person,
fick knalltransport från kåken där han satt, rakt in i en livsfarlig
gisslansituation. Det var den svenska polisen som med hjälp av vår egen Regering
såg till den saken och om det är någon gång som jag legat sömnlös för Olofssons
skull så var det väl möjligen då.
Samma polis som inte hade
en aning om att det var Olsson som satt därnere i valvet. Istället fick man för
sig att den som tagit gisslan var en av Olofssons gamla målskamrater, Kaj
"Kajan" Hansson, som var en känd bankrånare vid den tiden och definitivt ingen
sketen småkriminell som Janne Olsson. Därför lät polisen flyga upp Kajans yngre
bror från Skåne för att "prata förstånd med honom". Sjutton år gammal,
ostraffad, helt oskyldig och mot hans vilja knuffades även han in i banklokalen
där Janne Olsson försökte kamma mittbena på honom med hjälp av sin K-pist. I all
välmening, givetvis, eftersom han inte hade en susning om vare sig vem "Kajan"
eller "lillbrorsan" var. Ännu mindre en tanke på att "ge upp".
Janne Olsson fick åtta år. Kom ut efter halva tiden. Numera är han mysgubbe på
TV som skrivit en bok om sina storstilade insatser. Sitter i samma TV-studio som
jag och det enda som jag ångrar när jag går därifrån är att jag inte passade på
att spy i knäet på honom när jag ändå hade chansen.
© Leif GW Persson
|