Zlatan bor i mitt hjärta
Expressen, 13 november 2011
I huset på landet där jag bor finns allt det
där vanliga som en sådan som jag samlat på sig under sin jordavandring och
dessutom en förskräcklig massa böcker och jaktprylar. Där förvaras också en
relik som enligt min yngste son och tre av mina svärsöner gör allt detta
ointressant i en arvsrättslig mening och det är om den som striden mellan dem
kommer att stå den dag då jag kvitterar mitt jordiska.
En sliten fotbollströja i svart, gult och vitt med Juventus klubbmärke på
bröstet. På ryggen bärarens namn; IBRAHIMOVIC och siffran 9. Dessutom en text
skriven med svart tuschpenna. "Till GW från Zlatan. Bara du och jag som kunde
räkna ut att det skulle bli mål därifrån", och därmed hög tid för själva
historien.
I september 2005 spelar Sverige mot Ungern.
Bortamatch i Budapest, VM-kval, stora värden som står på spel och i källaren
till Solnasheriffens gamla stamkrog nere i centrum sitter goda andelar av
Solnapolisen samlade framför storbildsskärmen. Där dricks mängder med pilsner
och skriks ännu mer av både hopp och förtvivlan. Till föga hjälp för efter
nittio minuter och tre minuter in på tilläggstiden står det 0-0 och allt hopp är
faktiskt ute.
Det fattar ju alla utom Zlatan som trasslar runt nere i höjd med ungrarnas
hörnflagga, plötsligt rycker sig loss och skickar i väg lädret snett in i det
närmsta krysset, helt i strid med fysikens grundlagar och den orgie av manligt
umgänge som därefter utbryter kräver faktiskt ingen särskild beskrivning.
Efter en halvtimme och ett tvåsiffrigt antal
repriser har det lugnat ner sig så pass att vi i vart fall kan höra vad vi säger
när vi pratar med varandra och det är också då som någon kommer med den goda
idén att "ringa kollegan Hammarbäck och höra hur grabbarna mår". När
fotbollslandslaget är på träningsläger eller utrikes för att spela match så
medföljs de nämligen av en polis från Solna som ansvarar för deras säkerhet. Av
historiska skäl eftersom såväl nationalarenan Råsunda som Svenska
fotbollförbundets huvudkontor ligger i Solna. Den polis som under många år haft
denna gyllene kommendering är "kollegan Hammarbäck" som enklast kan beskrivas
som en bra och stadig karl med en naturlig fallenhet för att upprätthålla såväl
lag som ordning.
Sagt och gjort. Han som fått uppdraget att
ringa får tag i Hammarbäck och sufflerar samtalet till en numera knäpptyst
församling. Tydligen sitter man redan i bussen på väg hem till hotellet men alla
mår bra, några särskilda utsvävningar tycks man heller inte ha planerat och det
är nu som det händer.
- Ja, GW är också här, säger han som håller i telefonen. Tydligt förvånad. Det
är Zlatan, fortsätter han. Han vill snacka med GW, och redan innan han ger mig
luren kan man höra den berömda knappnålen falla.
- Läget Zlatan, säger jag. Schysst balja. Att sätta den i fel kryss, menar jag.
Det fatta jag direkt men ungrarna fick ju lite gott att suga på.
Vårt samtal avslutas under ömsesidig respekt
och det är mycket tyst i rummet.
- Du känner Zlatan, undrar någon efter ännu en minut av fullkomlig tystnad.
- Ja, svarar jag och rycker på axlarna med all den falska blygsamhet som
tillfället kräver.
- Hur väl känner du honom då, frågar en annan med illa dold avund.
- Som bröder, svarar jag och håller fram min högra hand, knyter den och kramar
den med min vänstra. Den som sitter närmast hjärtat och som man gör för att
uttrycka respekt alldeles oavsett om man bor i Rosengård, Rinkeby, Bergsjön
eller på en gård i Sörmland.
Och om nu någon skulle undra varför Zlatan bor
i även mitt hjärta trots att vi bara träffats då jag hållit föredrag för honom
och hans kamrater när de legat på träningsläger.
© Leif GW
Persson
|