Zlatan bor i mitt hjärta Expressen, 13 november 2011

 

I huset på landet där jag bor finns allt det där vanliga som en sådan som jag samlat på sig under sin jordavandring och dessutom en förskräcklig massa böcker och jaktprylar. Där förvaras också en relik som enligt min yngste son och tre av mina svärsöner gör allt detta ointressant i en arvsrättslig mening och det är om den som striden mellan dem kommer att stå den dag då jag kvitterar mitt jordiska.
En sliten fotbollströja i svart, gult och vitt med Juventus klubbmärke på bröstet. På ryggen bärarens namn; IBRAHIMOVIC och siffran 9. Dessutom en text skriven med svart tuschpenna. "Till GW från Zlatan. Bara du och jag som kunde räkna ut att det skulle bli mål därifrån", och därmed hög tid för själva historien.

I september 2005 spelar Sverige mot Ungern. Bortamatch i Budapest, VM-kval, stora värden som står på spel och i källaren till Solnasheriffens gamla stamkrog nere i centrum sitter goda andelar av Solnapolisen samlade framför storbildsskärmen. Där dricks mängder med pilsner och skriks ännu mer av både hopp och förtvivlan. Till föga hjälp för efter nittio minuter och tre minuter in på tilläggstiden står det 0-0 och allt hopp är faktiskt ute.
Det fattar ju alla utom Zlatan som trasslar runt nere i höjd med ungrarnas hörnflagga, plötsligt rycker sig loss och skickar i väg lädret snett in i det närmsta krysset, helt i strid med fysikens grundlagar och den orgie av manligt umgänge som därefter utbryter kräver faktiskt ingen särskild beskrivning.

Efter en halvtimme och ett tvåsiffrigt antal repriser har det lugnat ner sig så pass att vi i vart fall kan höra vad vi säger när vi pratar med varandra och det är också då som någon kommer med den goda idén att "ringa kollegan Hammarbäck och höra hur grabbarna mår". När fotbollslandslaget är på träningsläger eller utrikes för att spela match så medföljs de nämligen av en polis från Solna som ansvarar för deras säkerhet. Av historiska skäl eftersom såväl nationalarenan Råsunda som Svenska fotbollförbundets huvudkontor ligger i Solna. Den polis som under många år haft denna gyllene kommendering är "kollegan Hammarbäck" som enklast kan beskrivas som en bra och stadig karl med en naturlig fallenhet för att upprätthålla såväl lag som ordning.

Sagt och gjort. Han som fått uppdraget att ringa får tag i Hammarbäck och sufflerar samtalet till en numera knäpptyst församling. Tydligen sitter man redan i bussen på väg hem till hotellet men alla mår bra, några särskilda utsvävningar tycks man heller inte ha planerat och det är nu som det händer.
- Ja, GW är också här, säger han som håller i telefonen. Tydligt förvånad. Det är Zlatan, fortsätter han. Han vill snacka med GW, och redan innan han ger mig luren kan man höra den berömda knappnålen falla.
- Läget Zlatan, säger jag. Schysst balja. Att sätta den i fel kryss, menar jag. Det fatta jag direkt men ungrarna fick ju lite gott att suga på.

Vårt samtal avslutas under ömsesidig respekt och det är mycket tyst i rummet.
- Du känner Zlatan, undrar någon efter ännu en minut av fullkomlig tystnad.
- Ja, svarar jag och rycker på axlarna med all den falska blygsamhet som tillfället kräver.
- Hur väl känner du honom då, frågar en annan med illa dold avund.
- Som bröder, svarar jag och håller fram min högra hand, knyter den och kramar den med min vänstra. Den som sitter närmast hjärtat och som man gör för att uttrycka respekt alldeles oavsett om man bor i Rosengård, Rinkeby, Bergsjön eller på en gård i Sörmland.

Och om nu någon skulle undra varför Zlatan bor i även mitt hjärta trots att vi bara träffats då jag hållit föredrag för honom och hans kamrater när de legat på träningsläger.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor