 |
Taktiken fungerade mot Hagamannen
Expressen, 13 juni 2010
Sedan snart ett år tillbaka spanar polisen i
Örebro efter två våldtäktsmän som oberoende av varandra gjort sig skyldiga till
ett dussin grova kvinnoöverfall i stadens centrala delar. Som ett led i sina
efterforskningar har man även tagit fram en geografisk profil för att utreda
gärningsmännens rörelsemönster och i bästa fall få veta var de bor. Tekniken är
känd sedan länge och även i Sverige. För tjugo år sedan hittade min kollega Ulf
Åsgård det kvarter där Lasermannen bodde genom att beräkna det minsta totala
avståndet till de olika brottsplatserna. När jag själv för fem år sedan
tillämpade samma modell på Hagamannen i Umeå hamnade jag på gården till den
bilverkstad där han jobbade och även de svenska exemplen på betydelsen av denna
teknik är åtskilligt fler än dessa två.
Redan på det tidiga sextiotalet, när jag skolkade från skolan för att istället
besöka porrbiografen Hollywood nere i Klarakvarteren, blev jag fascinerad av de
mänskliga rörelser som bestäms av sexuella motiv. När jag smög in i den mörka
salongen uppsökte jag givetvis den plats som gav det maximala avståndet till de
tre, fyra cineaster som redan satt där. Största möjliga avstånd mellan
betraktarna och den matematik som krävdes var enkel. Serievåldtäktsmän är
knepigare än så. Deras rörelsemönster utgör bland annat en kompromiss mellan den
avskildhet som krävs för att genomföra själva gärningen och det samtidiga kravet
på att hitta så många presumtiva offer som möjligt på en given sträcka. Det är
därför de söker sig till kvarteren i centrum när krogarna stänger, spanar in ett
lämpligt byte, följer efter henne och hoppas att hon skall ta en genväg genom en
tillräckligt mörk park på vägen hem.
För en vecka sedan blev jag kontaktad av den kvinnliga åklagare som för en tid
sedan fick en polis vid livvaktsstyrkan dömd till sex års fängelse för att ha
våldtagit sin före detta sambo. Åklagaren var intresserad av sambandet mellan de
pornografiska beskrivningarna av våldtäkter och den praktik som bland annat den
åtalade polismannen ägnat sig åt. En fråga som även jag funderat över sedan mer
än trettio år tillbaka och där inställningen bland forskarna är långt ifrån
entydig.
Insamlingen av kunskaper är däremot enkel nog. Genom att googla på nätet kan man
således hitta hundratals "rapesajter" där män förgriper sig på kvinnor på ett
sätt som lämnar föga över till betraktarens fantasi. Med många av dessa filmer
är det också så enkelt och så illa att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren inte
har deltagit i dem av fri vilja.
Avståndet är således oändligt mellan den avskildhet och de skamkänslor som
styrde det manliga beteendet på biografen Hollywood för femtio år sedan och
dagens gigantiska, helt öppna och oreserverade, utbud av pornografi på nätet.
Bland mycket annat är Google också den mänskliga historiens utan jämförelse
största distributör av våldspornografi och att det budskap man förmedlar skulle
passera spårlöst genom de tiotals miljoner manliga huvuden som varje dag tar del
av det, verkar väl ändå inte särskilt troligt. Mänskliga rörelser är nästan
alltid betingade av enkel nödvändighet, men ofta nog styrs de av lust och
lidande i förening och ibland av drivkrafter som är betydligt värre än så. Av
någon anledning kommer jag att tänka på den engelske författaren Anthony Powells
fullkomligt lysande romansvit "A Dance to the Music of Time" (London, 1951-
1975).
Tolv romaner om människors liv och tillkortakommanden som publiceras över en
period på tjugofem år och mest handlar om de rörelser i tiden som naturligt
uppstår när flera av oss färdas i samma riktning. På gott och på ont, rätt eller
fel lämnat därhän, och oavsett vilket en dans i takt med tidens musik.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|