Taktiken fungerade mot Hagamannen Expressen, 13 juni 2010

 

Sedan snart ett år tillbaka spanar polisen i Örebro efter två våldtäktsmän som oberoende av varandra gjort sig skyldiga till ett dussin grova kvinnoöverfall i stadens centrala delar. Som ett led i sina efterforskningar har man även tagit fram en geografisk profil för att utreda gärningsmännens rörelsemönster och i bästa fall få veta var de bor. Tekniken är känd sedan länge och även i Sverige. För tjugo år sedan hittade min kollega Ulf Åsgård det kvarter där Lasermannen bodde genom att beräkna det minsta totala avståndet till de olika brottsplatserna. När jag själv för fem år sedan tillämpade samma modell på Hagamannen i Umeå hamnade jag på gården till den bilverkstad där han jobbade och även de svenska exemplen på betydelsen av denna teknik är åtskilligt fler än dessa två.

Redan på det tidiga sextiotalet, när jag skolkade från skolan för att istället besöka porrbiografen Hollywood nere i Klarakvarteren, blev jag fascinerad av de mänskliga rörelser som bestäms av sexuella motiv. När jag smög in i den mörka salongen uppsökte jag givetvis den plats som gav det maximala avståndet till de tre, fyra cineaster som redan satt där. Största möjliga avstånd mellan betraktarna och den matematik som krävdes var enkel. Serievåldtäktsmän är knepigare än så. Deras rörelsemönster utgör bland annat en kompromiss mellan den avskildhet som krävs för att genomföra själva gärningen och det samtidiga kravet på att hitta så många presumtiva offer som möjligt på en given sträcka. Det är därför de söker sig till kvarteren i centrum när krogarna stänger, spanar in ett lämpligt byte, följer efter henne och hoppas att hon skall ta en genväg genom en tillräckligt mörk park på vägen hem.

För en vecka sedan blev jag kontaktad av den kvinnliga åklagare som för en tid sedan fick en polis vid livvaktsstyrkan dömd till sex års fängelse för att ha våldtagit sin före detta sambo. Åklagaren var intresserad av sambandet mellan de pornografiska beskrivningarna av våldtäkter och den praktik som bland annat den åtalade polismannen ägnat sig åt. En fråga som även jag funderat över sedan mer än trettio år tillbaka och där inställningen bland forskarna är långt ifrån entydig.
Insamlingen av kunskaper är däremot enkel nog. Genom att googla på nätet kan man således hitta hundratals "rapesajter" där män förgriper sig på kvinnor på ett sätt som lämnar föga över till betraktarens fantasi. Med många av dessa filmer är det också så enkelt och så illa att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren inte har deltagit i dem av fri vilja.

Avståndet är således oändligt mellan den avskildhet och de skamkänslor som styrde det manliga beteendet på biografen Hollywood för femtio år sedan och dagens gigantiska, helt öppna och oreserverade, utbud av pornografi på nätet. Bland mycket annat är Google också den mänskliga historiens utan jämförelse största distributör av våldspornografi och att det budskap man förmedlar skulle passera spårlöst genom de tiotals miljoner manliga huvuden som varje dag tar del av det, verkar väl ändå inte särskilt troligt. Mänskliga rörelser är nästan alltid betingade av enkel nödvändighet, men ofta nog styrs de av lust och lidande i förening och ibland av drivkrafter som är betydligt värre än så. Av någon anledning kommer jag att tänka på den engelske författaren Anthony Powells fullkomligt lysande romansvit "A Dance to the Music of Time" (London, 1951- 1975).

Tolv romaner om människors liv och tillkortakommanden som publiceras över en period på tjugofem år och mest handlar om de rörelser i tiden som naturligt uppstår när flera av oss färdas i samma riktning. På gott och på ont, rätt eller fel lämnat därhän, och oavsett vilket en dans i takt med tidens musik.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor