Det är livsfarligt att läsa bra böcker

När man själv skriver på en bok, och speciellt om skrivandet går trögt, skall man passa sig noga för att läsa böcker skrivna av andra. Riktigt illa kan det gå om man trillar på en mycket bra bok medan man sitter där och brottas med sin egen text utan att hitta minsta lilla rimord på vare sig sol, viol eller fiol. Denna vinter - då skrivandet känts tyngre än annars - har jag förbrutit mig mot den regeln vid åtskilliga tillfällen och två gånger har jag varit vådligt illa ute genom att de böcker som jag läst varit så bra att jag börjat tvivla på vad jag själv egentligen håller på med.

En blå cykel och vitvaror

Senast hände det i veckan då jag läste Lars Gustafssons nyutkomna berättelse om "Mannen på den blå cykeln" (Atlantis, 2012). Att kunna skriva på det viset och att kunna berätta en historia på det sättet är i vart fall inte mig förunnat i den tid där jag vistas just nu. En självklar och skimrande text om en ensam man som sent på hösten cyklar omkring i Mälardalen i den fåfänga avsikten att sälja Elektrolux senaste hushållsmaskin. En mödosam resa på blankslitna ballongdäck och knastrande grusvägar men Gustafsson behöver bara en sida för att få honom att sväva fritt i min fantasi och mig att släppa varje tanke på mitt eget ordlösa elände.

Fan ta datorn och dagboken

I helgen mellan jul och nyår läste jag Susanna Alakoskis dagbok och möttes av samma självklarhet som alltid följer när både berättelse och text lever av egen kraft. En historia som bränner och berör och ger dig möjlighet att betrakta ditt eget upplevda elände utifrån den misär som gäller när man kastas mellan himmel och helvete och det är svårt att se skillnaden mellan dem ("Oktober i Fattigsverige", Albert Bonniers förlag, 2012). Fan ta er båda, tänker jag när jag på nytt sitter där framför min dator för att foga ord till meningar, tillräckligt många för en meningsfull helhet som är värd att berätta och att lyssna till.

© Leif GW Persson