Nu är jag en ny och bättre människa Expressen, 13 januari 2013

 

För trettiofem år sedan debuterade jag med min första roman om ett brott (Grisfesten, 1978). Den blev en stor kommersiell framgång och kom dessutom ut vid en tidpunkt då jag behövde varje krona för att kunna försörja mig själv och min familj. Några månader senare väcktes jag mitt i natten av en person som talade skånska och påstod att han hette Bosse Widerberg och att han tänkte göra film på min roman. Själv var jag övertygad om att jag var föremål för ett practical joke och att den som ringde var imitatören Bosse Parnevik som vid den här tiden hade ett mycket uppskattat inslag i ett tv-program där han lurade godtrogna halv­kändisar genom ringa upp och härma riktiga kändisar som gav dem de mest märkliga erbjudanden. 

Fast inte den här gången. Tre år senare var filmen klar och jag skäms inte det minsta när jag konstaterar att "Mannen från Mallorca" berättar en långt bättre historia än vad jag själv lyckades med i den roman som var förlaga till filmen. Bosse var ett proffs, en av de allra bästa, själv var jag debutant och därmed amatör och svårare än så var det inte. Det var också Widerberg som väckte mitt intresse för att skriva filmmanus och trettiofem år senare har jag skrivit betydligt fler manus än romaner. Nio romaner om brott att jämföra med femtio timmar film och tv-serie. ­Halvparten av dessa tillsammans med Jan Guillou i serien om Anna Holt.

 

Eftersom jag varvat romaner med filmmanus har jag också funderat en hel del över de olika förutsättningar och krav som följer av att berätta med hjälp av text eller bild och jag blev tidigt klar över att skillnaderna är stora och svåra att hantera. Inte minst om vi talar om att förvandla ett komplicerat romanbygge om ett brott - där man stegvis avtäcker en för betraktaren dold intrig - till en begriplig och fungerande film.

 

När mina första tre romaner blev filmatiserade så var jag med hela tiden. Jag skrev manus, staterade i biroller och lade mig i både högt och lågt under inspelningarna. Jag var säkert lika uppskattad av mina nya vänner inom filmen som en vanlig böld i rumpan. Tillika en usel statist som vid ett tillfälle behövde sexton tagningar för att få ur sig en begriplig mening. Nu trettio år senare är det dags igen när SVT sänder det första avsnittet i serien "En pilgrims död", som grundar sig på två delar av min roman­trilogi om mordet på statsminister Olof Palme och det svenska folkhem som gick förlorat i det sena åttiotalets Sverige ("Mellan sommarens längtan och vinterns köld", 2002, "En annan tid, ett annat liv", 2003 och ­"Faller fritt som i en dröm", 2007).

 

Den här gången, trettio år senare, är jag också en ny och bättre människa i förhållande till de som gjort filmen. Jag har nämligen inte lagt mig i ett kommatecken under hela den processen och när jag i kväll slår mig ner framför tv-apparaten har jag inte sett mer av filmen än någon annan, bara den trailer som man visat under de senaste ­veckorna.

 

Det är således med viss spänning som jag kommer att sitta där eftersom jag av egen erfarenhet vet att en bra bok kan ge en usel film och en alldeles lysande film grunda sig på en dålig bok. En av de allra bästa filmer som överhuvudtaget har gjorts är den första "Gudfadern"-filmen av Francis Ford Coppola där förlagan är en högst medelmåttig roman med samma namn av Mario Puzo. Efter förhandsvisningen frågade den församlade journalistkåren författaren Puzo, redan högröd av förbannelse, vad han tyckte om filmatiseringen av hans bok.

- Hur det känns, vrålade Puzo. Hur tror ni det känns att se sin oxe förvandlas till en buljongtärning?

 

Eftersom jag själv tycker att de två böcker som utgör förlaga till tv-serien är bland de tre bästa som jag skrivit ser jag naturligtvis fram emot att få råka ut för samma sak som Puzo. Att se två hyggliga romaner förvandlas till en helt fantastisk film. Och alldeles oavsett vilket förbehåller jag mig givetvis rätten att reagera precis som han.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor