Nu är jag en ny och bättre människa
Expressen, 13 januari 2013
För
trettiofem år sedan debuterade jag med min första roman om ett brott
(Grisfesten, 1978). Den blev en stor kommersiell framgång och kom dessutom ut
vid en tidpunkt då jag behövde varje krona för att kunna försörja mig själv och
min familj. Några månader senare väcktes jag mitt i natten av en person som
talade skånska och påstod att han hette Bosse Widerberg och att han tänkte göra
film på min roman. Själv var jag övertygad om att jag var föremål för ett
practical joke och att den som ringde var imitatören Bosse Parnevik som vid den
här tiden hade ett mycket uppskattat inslag i ett tv-program där han lurade
godtrogna halvkändisar genom ringa upp och härma riktiga kändisar som gav dem
de mest märkliga erbjudanden.
Fast inte den
här gången. Tre år senare var filmen klar och jag skäms inte det minsta när jag
konstaterar att "Mannen från Mallorca" berättar en långt bättre historia än vad
jag själv lyckades med i den roman som var förlaga till filmen. Bosse var ett
proffs, en av de allra bästa, själv var jag debutant och därmed amatör och
svårare än så var det inte. Det var också Widerberg som väckte mitt intresse för
att skriva filmmanus och trettiofem år senare har jag skrivit betydligt fler
manus än romaner. Nio romaner om brott att jämföra med femtio timmar film och
tv-serie. Halvparten av dessa tillsammans med Jan Guillou i serien om Anna
Holt.
Eftersom jag
varvat romaner med filmmanus har jag också funderat en hel del över de olika
förutsättningar och krav som följer av att berätta med hjälp av text eller bild
och jag blev tidigt klar över att skillnaderna är stora och svåra att hantera.
Inte minst om vi talar om att förvandla ett komplicerat romanbygge om ett brott
- där man stegvis avtäcker en för betraktaren dold intrig - till en begriplig
och fungerande film.
När mina första
tre romaner blev filmatiserade så var jag med hela tiden. Jag skrev manus,
staterade i biroller och lade mig i både högt och lågt under inspelningarna. Jag
var säkert lika uppskattad av mina nya vänner inom filmen som en vanlig böld i
rumpan. Tillika en usel statist som vid ett tillfälle behövde sexton tagningar
för att få ur sig en begriplig mening. Nu trettio år senare är det dags igen när
SVT sänder det första avsnittet i serien "En pilgrims död", som grundar sig på
två delar av min romantrilogi om mordet på statsminister Olof Palme och det
svenska folkhem som gick förlorat i det sena åttiotalets Sverige ("Mellan
sommarens längtan och vinterns köld", 2002, "En annan tid, ett annat liv", 2003
och "Faller fritt som i en dröm", 2007).
Den här gången,
trettio år senare, är jag också en ny och bättre människa i förhållande till de
som gjort filmen. Jag har nämligen inte lagt mig i ett kommatecken under hela
den processen och när jag i kväll slår mig ner framför tv-apparaten har jag inte
sett mer av filmen än någon annan, bara den trailer som man visat under de
senaste veckorna.
Det är således
med viss spänning som jag kommer att sitta där eftersom jag av egen erfarenhet
vet att en bra bok kan ge en usel film och en alldeles lysande film grunda sig
på en dålig bok. En av de allra bästa filmer som överhuvudtaget har gjorts är
den första "Gudfadern"-filmen av Francis Ford Coppola där förlagan är en högst
medelmåttig roman med samma namn av Mario Puzo. Efter förhandsvisningen frågade
den församlade journalistkåren författaren Puzo, redan högröd av förbannelse,
vad han tyckte om filmatiseringen av hans bok.
- Hur det känns,
vrålade Puzo. Hur tror ni det känns att se sin oxe förvandlas till en
buljongtärning?
Eftersom jag
själv tycker att de två böcker som utgör förlaga till tv-serien är bland de tre
bästa som jag skrivit ser jag naturligtvis fram emot att få råka ut för samma
sak som Puzo. Att se två hyggliga romaner förvandlas till en helt fantastisk
film. Och alldeles oavsett vilket förbehåller jag mig givetvis rätten att
reagera precis som han.
© Leif GW
Persson
|