 |
Nu har min önskan blivit verklighet
Expressen, 13 februari 2011
I veckan som gick
förverkligades en önskan som levt i mitt huvud i mer än ett halvår. Då ringde
Plura och frågade om jag ville vara med i hans matlagningsprogram, Pluras kök.
Ett oreserverat "Ja, tack" och raskt över till praktiska frågor. Jag föreslog
gräsand. Skjutna sent i höstas på gården där jag bor. Feta och fina, varsamt
plockade med skinnet kvar, vakuumförpackade och bara ett par månader i frysen.
Plura fick en lång lista på tillbehör som han skulle inhandla hos Hökarn inne i
stan och i och med detta var vi redan halvvägs till bords.
När jag steg in i Pluras kök
på Kungsholmen möttes jag av sång. Plura, hans bror Carla och övriga gäster
spelade gitarr och sjöng den gamla frälsningsklassikern "Pärleporten" för mig.
Musik som alltid går rakt in i mitt hjärta och någon i programredaktionen måste
ha gjort sin hemläxa.
På bästa humör kunde så min
värd och jag ta itu med de praktiska sysslorna. Upp med gräsänderna på
skärbrädan. Först skar jag ut andbrösten. Bara att låta kniven följa benen och
lika lätt som om de haft blixtlås i kroppen. Därefter skär jag ut lår och
vingar, saltar och pepprar och börjar med att bryna dem i en järngryta. När de
fått färg lägger jag i färsk rosmarin, några krossade enbär och en
vitlöksklyfta, varpå jag häller över ankfett där det hela får puttra under ett
par timmar. När det hela är färdigt serveras denna confit på and på en bädd av
krispig sallad med tunt skivade äpplen och en enkel dressing på olja,
balsamvinäger och kryddor. Alltihopa på en liten tallrik vid sidan om.
Under tiden har Plura
förberett den fond som skall grunda vår gräddsås. Skurit ner skroven i en annan
panna. Fyllt på med tärnade och brynta rotsaker, salt och peppar, hällt på
vatten och en skvätt rödvin. Efter någon timme, när buljongen kokat ihop, silar
vi av den och späder med tjock grädde och smör. Smakar av med pekfingret och
kanske kryddar något lite till efter behov.
Till vår gräsand serveras
gräddsås, rårörda lingon, krispigt kokta sockerärtor och hasselbackspotatis som
vi stekt på en plåt i ugnen. Med allt detta är det också så enkelt att det
följer en logisk ordning. Man börjar med att göra klart det som tar längst tid,
helt enkelt, och allra enklast är det med det som skall kröna vår måltid, de
stekta andbrösten. Salta, peppra, bryn dem i smör. Bara ett par minuter på varje
sida eftersom köttet skall vara rosa innanför stekytan. När vi tar itu med den
biten är allt det andra redan upplagt på tallrikarna och klart att servera.
Det tar ett par timmar och
vid sidan av det praktiska ägnar man sig åt att prata med varandra. Umgås och
laga mat tillsammans. Detta som i all sin enkelhet är storheten med Pluras
matlagningsprogram jämfört med alla stolliga tv-kockar som mest skriker
otidigheter åt varandra medan de viftar med både kastruller, knivar och
knytnävar.
För si sådär en hundrafemtio
år sedan brukade Alexandre Dumas d.y. och Gustave Courbet träffas återkommande
hemma hos varandra för att tillsammans laga mat och sjunga. Den berömde
författaren och den store målaren som står där vid den svarta järnspisen i det
säkert mycket stora köket, rosiga och runda, som slevar och rör i grytorna,
smakar av med pekfingret, eftertänksamma miner som plötsligt ljusnar, glas som
höjs... varpå de brister ut i sång. Något från tiden, kanske italiensk opera,
och i så fall säkert Verdi som de båda kände och vars opera "La Traviata"
inspirerats av Dumas roman "Kameliadamen".
En bild av den timliga
sinnligheten, som hämtad från en akvarell av Lennart Jirlow. Av den goda
mänskliga samvaro som är lika viktig som maten och drycken. När jag lämnar min
värd är det givetvis till samma sång och musik som alltid hittar rakt till mitt
hjärta, Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Och bättre än så kan det väl
knappast sägas.
© Leif GW
Persson
| 
|
|
|