Nu har min önskan blivit verklighet Expressen, 13 februari 2011

 

I veckan som gick förverkligades en önskan som levt i mitt huvud i mer än ett halvår. Då ringde Plura och frågade om jag ville vara med i hans matlagningsprogram, Pluras kök. Ett oreserverat "Ja, tack" och raskt över till praktiska frågor. Jag föreslog gräsand. Skjutna sent i höstas på gården där jag bor. Feta och fina, varsamt plockade med skinnet kvar, vakuumförpackade och bara ett par månader i frysen. Plura fick en lång lista på tillbehör som han skulle inhandla hos Hökarn inne i stan och i och med detta var vi redan halvvägs till bords.

När jag steg in i Pluras kök på Kungsholmen möttes jag av sång. Plura, hans bror Carla och övriga gäster spelade gitarr och sjöng den gamla frälsningsklassikern "Pärleporten" för mig. Musik som alltid går rakt in i mitt hjärta och någon i programredaktionen måste ha gjort sin hemläxa.

På bästa humör kunde så min värd och jag ta itu med de praktiska sysslorna. Upp med gräsänderna på skärbrädan. Först skar jag ut andbrösten. Bara att låta kniven följa benen och lika lätt som om de haft blixtlås i kroppen. Därefter skär jag ut lår och vingar, saltar och pepprar och börjar med att bryna dem i en järngryta. När de fått färg lägger jag i färsk rosmarin, några krossade enbär och en vitlöksklyfta, varpå jag häller över ankfett där det hela får puttra under ett par timmar. När det hela är färdigt serveras denna confit på and på en bädd av krispig sallad med tunt skivade äpplen och en enkel dressing på olja, balsamvinäger och kryddor. Alltihopa på en liten tallrik vid sidan om.

Under tiden har Plura förberett den fond som skall grunda vår gräddsås. Skurit ner skroven i en annan panna. Fyllt på med tärnade och brynta rotsaker, salt och peppar, hällt på vatten och en skvätt rödvin. Efter någon timme, när buljongen kokat ihop, silar vi av den och späder med tjock grädde och smör. Smakar av med pekfingret och kanske kryddar något lite till efter behov.

Till vår gräsand serveras gräddsås, rårörda lingon, krispigt kokta sockerärtor och hasselbackspotatis som vi stekt på en plåt i ugnen. Med allt detta är det också så enkelt att det följer en logisk ordning. Man börjar med att göra klart det som tar längst tid, helt enkelt, och allra enklast är det med det som skall kröna vår måltid, de stekta andbrösten. Salta, peppra, bryn dem i smör. Bara ett par minuter på varje sida eftersom köttet skall vara rosa innanför stekytan. När vi tar itu med den biten är allt det andra redan upplagt på tallrikarna och klart att servera.

Det tar ett par timmar och vid sidan av det praktiska ägnar man sig åt att prata med varandra. Umgås och laga mat tillsammans. Detta som i all sin enkelhet är storheten med Pluras matlagningsprogram jämfört med alla stolliga tv-kockar som mest skriker otidigheter åt varandra medan de viftar med både kastruller, knivar och knytnävar.

För si sådär en hundrafemtio år sedan brukade Alexandre Dumas d.y. och Gustave Courbet träffas återkommande hemma hos varandra för att tillsammans laga mat och sjunga. Den berömde författaren och den store målaren som står där vid den svarta järnspisen i det säkert mycket stora köket, rosiga och runda, som slevar och rör i grytorna, smakar av med pekfingret, eftertänksamma miner som plötsligt ljusnar, glas som höjs... varpå de brister ut i sång. Något från tiden, kanske italiensk opera, och i så fall säkert Verdi som de båda kände och vars opera "La Traviata" inspirerats av Dumas roman "Kameliadamen".

En bild av den timliga sinnligheten, som hämtad från en akvarell av Lennart Jirlow. Av den goda mänskliga samvaro som är lika viktig som maten och drycken. När jag lämnar min värd är det givetvis till samma sång och musik som alltid hittar rakt till mitt hjärta, Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Och bättre än så kan det väl knappast sägas.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor