Polisen ägnar sig åt dagisverksamhet
Expressen, 13 december 2009
Minns ni det stora
helikopterrånet? Onsdagen 23 september klockan kvart över fem på morgonen
landade en helikopter på taket till G4 Securities värdedepå i Västberga söder om
Stockholm. Drygt tjugo minuter senare var rånarna klara med sitt. Tackade för
titten och försvann med cirka 70 miljoner kronor.
För övrigt en väl dokumenterad händelse eftersom polisen fanns på plats hela
tiden men inte kunde ingripa av skäl som kanske inte är alldeles klara. Några
egna helikoptrar kunde man heller inte sätta in eftersom den listige
motståndaren placerat en väska med den tankeväckande texten "bomb" i dörren till
polisens egen helikopterhangar.
Betraktad som en vanlig
fotbollsmatch - Tjuvarna mot Polisen - är det hela också enkelt nog att
sammanfatta. Sex noll till buset. Dessutom utan onödigt buller och
rökutveckling. Inga personskador, obetydliga materiella skador och vad de stulna
pengarna beträffar finns det givetvis försäkringar som täcker sådant.
Skall man summera brottsskadorna handlar de i allt väsentligt om sårad polisiär
självkänsla. Det är aldrig kul att stå där med rumpan bar och byxorna nedhasade
till fotknölarna medan man försöker lirka loss skägget som just fastnat i den
egna brevlådan. Särskilt inte den här gången eftersom utländsk polis i god tid
informerat sina svenska kolleger om vad som var på gång och ungefär var och när
det hela skulle hända.
Men skam den som ger sig.
Sedan snart tre månader tillbaka ägnar sig fyrtiotalet poliser på heltid åt att
städa upp efter sina egna tillkortakommanden och när man väl är klar med den
delen, om något år eller så, kommer den polisiära notan att med råge överträffa
själva rånbytet. I dag sitter tiotalet personer häktade, de vanliga
andraplansfigurerna, medan huvudmännen som så ofta förr lyser med sin frånvaro
och pengarna är borta för gott. Det är också här som det hela börjar bli
intressant i en mänsklig mening. Under samma tid som den här utredningen pågår
kommer tusentals människor här i landet att få sina liv förstörda genom att de
utsatts för grova brott; misshandel, rån, våldtäkter, grova stölder. Människor
som bokstavligt slagits sönder och samman för att därefter malas ner till
radannonser i våra medier och på sin höjd kommatecken och avskrivningsbeslut i
den polisiära utredningsverksamheten.
Nio gärningsmän av tio
kommer att klara sig utan straff och den väsentliga förklaringen till det är att
polisen inte haft tid och resurser att utreda dem. Den samlade insatsen vid
dessa tusentals brott är ungefär densamma som den som man ägnat åt
helikopterrånet ute i Västberga. En resursfördelning som inte bara är stollig
utan snarast kriminell med tanke på det uppdrag som landets medborgare gett till
polisen. Samtidigt det logiska resultatet av att enskilda poliser fritt
tillåtits förfoga över de resurser som vi medborgare gett dem och omgående
förvandlat dem till en dagisverksamhet för sig själva och sina lekkamrater.
Ett utmärkt exempel på
detta är Arne Andersson. Operativ chef vid Rikskriminalpolisen och den som leder
utredningen av det stora helikopterrånet. Givetvis är han också mycket nöjd med
sig själv. På den senaste tiden har hans utredning "tagit ett språng framåt" och
den väsentliga orsaken till det - enligt samme Andersson och högst oklart varför
- är att medier numera slutat att berätta om honom och hans insatser. "Det är
viktigt att vi har lugn och ro på mediesidan för att inte ge motståndarna
försprång" (SvD, andra december).
Av språkbruket att döma en polisiär motsvarighet till Den Store Rorsmannen Mao
Tse Tung. Tillika en aktningsvärd tänkare mätt med gängse polisiära mått och den
enda kvarstående frågan för alla oss andra är väl hur många fler Andersson som
vi klarar av innan det vanliga buset helt får ta över våra liv.
© Leif GW Persson
|