 |
Vita män med svarta hjärtan
Expressen, 12 februari 2012
S?fort jag insett att det är hög tid att jag
skriver en ny bok upptäcker jag att man p?Dagens Nyheters kultursidor sedan en
tid tillbaka för en debatt om huruvida Stora Författare ocks?är Goda Människor
och de exempel som anförs är givetvis alltid av manligt kön. P?den litterära
parnassens översta rad trängs en hoper av mördare, tjuvar och bedragare med
vanliga galningar, horkarlar, hustruplågare, rasister, drinkare, rumlare och
mytomaner, som alla har det gemensamt att de är Vita Män med Svarta Hjärtan. Men
inte minst lilla Felicia Feldt. Hon och alla hennes väninnor är helt försvunna.
Ingen Feldt s?långt ögat når för Felicia försvann.
För fjorton dagar sedan skrev Nathan Shachar en
artikel om August Strindberg. Helt bortsett från det litterära, och om man nu
ska tro p?Shachar, s?verkar han inte ha varit någon kul kille, direkt.
Definitivt inte den där typen som man vill dela rum med p?något dragigt och
utkylt konferenshotell - där man avser att under helgen diskutera form och
innehåll i svensk prosa - och detta trots att din rumskamrats eld, enligt honom
själv, "brann starkast i Norden".
När jag tog del av Shachars text förstod jag
att jag är en mycket dålig människa. Jag är nämligen glad i min Strindberg. Mest
förtjust blir jag när han visar upp sina allra lömskaste sidor, som i Svarta
Fanor och Det Nya Riket, eller bara är en allmänt galen och inverterad
opportunist, i stort såväl som smått. Som i Fadren, Giftas, Inferno,
Dödsdansen... En dåres försvarstal, styckevis i allt han skrivit om man nu skall
vara noga och läser honom p?det viset. Samme man som för övrigt skrev
"bagatellen" Hemsöborna p?fjorton dagar och gjorde det s?väl att han omgående
blev uppsagd från det sommarviste som inspirerat honom. Samme man som önskade
sin "Djävul" till förläggare en "s?God Jul som han förtjänade" sedan denne
vägrat att låna honom pengar till en ny frack.
Jag gillar August. Han säger saker i mitt
ställe, säger dem rakt ut, saker som jag helst inte ens vill tänka p?och varje
gång jag hör honom s?lättar mitt inre tryck. I den litterära värld, skapad av
andra, där jag tillbringar goda delar av min vakna tid är han dessutom i gott
sällskap. Till mina absoluta favoriter räknar jag således politiska idioter som
Hamsun och Céline, vanliga alkisar, rasister och horkarlar, som Hemingway, Mark
Twain och Simenon. Jag har till och med upplåtit rum i mitt hjärta åt J.D.
Salinger och Truman Capote, trots att den förste inte verkar ha varit någon
sällskapsmänniska direkt, och trots att den andre önskade livet ur mig i en
hotellbar i San Francisco för snart fyrtio år sedan, den enda gång som jag
träffade honom i levande livet.
Ett har de förvisso alla gemensamt, den starka
ström som går med egna vågor genom havet med svallet av berättelser som både
fastnar i huvudet och sköljer kroppen ren. Jag tröstar mig ocks?med att jag
tror att frågan om de är bra eller dåliga människor har lite med själva det
litterära uppdraget att skaffa. Om man nu skall berätta en drabbande historia är
det ofta s?enkelt att man måste förhärda sig, till och med att plocka fram det
sämsta som man bär inom sig, och vanlig privat förbannelse är förvisso ingen
dålig drivkraft till en bra text.
Fast självfallet vill även jag bli en bättre
människa, fattas bara. Kanske kan jag göra det genom mitt ständiga sökande efter
sanningen och ljuset och till sist uppn?den insikt som i sin tur skall skänka
mig den inre frid som gör att jag varken behöver skriva böcker eller ens prata
med någon. Att inte längre jaga efter vind utan lämna över allt detta till den
inre monolog som bäst och klarast kan föras i mina oförlösta drömmar. Och bara
där.
Kort och sammanfattningsvis och hög tid att jag
rycker upp mig: Just nu mår jag som jag alltid gör när jag ska till att skriva
en ny bok och frågan om jag är en god eller dålig människa kan med fördel lämnas
därhän. Säkert har ni ocks?sett att till exempel Tomas Tranströmer har väldigt
snälla ögon, dessa ögon som är själens spegel. Kanske går det fortare om jag
väljer att skriva poesi framför vanlig prosa?
En sak
vet jag i vart fall säkert. Att jag är mycket ensam när jag skriver en bok.
?Leif GW
Persson
| 
|
|
|