Vita män med svarta hjärtan Expressen, 12 februari 2012

 

S?fort jag insett att det är hög tid att jag skriver en ny bok upptäcker jag att man p?Dagens Nyheters kultursidor sedan en tid tillbaka för en debatt om huruvida Stora Författare ocks?är Goda Människor och de exempel som anförs är givetvis alltid av manligt kön. P?den litterära parnassens översta rad trängs en hoper av mördare, tjuvar och bedragare med vanliga galningar, horkarlar, hustruplågare, rasister, drinkare, rumlare och mytomaner, som alla har det gemensamt att de är Vita Män med Svarta Hjärtan. Men inte minst lilla Felicia Feldt. Hon och alla hennes väninnor är helt försvunna. Ingen Feldt s?långt ögat når för Felicia försvann.

För fjorton dagar sedan skrev Nathan Shachar en artikel om August Strindberg. Helt bortsett från det litterära, och om man nu ska tro p?Shachar, s?verkar han inte ha varit någon kul kille, direkt. Definitivt inte den där typen som man vill dela rum med p?något dragigt och utkylt konferenshotell - där man avser att under helgen diskutera form och innehåll i svensk prosa - och detta trots att din rumskamrats eld, enligt honom själv, "brann starkast i Norden".

När jag tog del av Shachars text förstod jag att jag är en mycket dålig människa. Jag är nämligen glad i min Strindberg. Mest förtjust blir jag när han visar upp sina allra lömskaste sidor, som i Svarta Fanor och Det Nya Riket, eller bara är en allmänt galen och inverterad opportunist, i stort såväl som smått. Som i Fadren, Giftas, Inferno, Dödsdansen... En dåres försvarstal, styckevis i allt han skrivit om man nu skall vara noga och läser honom p?det viset. Samme man som för övrigt skrev "bagatellen" Hemsöborna p?fjorton dagar och gjorde det s?väl att han omgående blev uppsagd från det sommarviste som inspirerat honom. Samme man som önskade sin "Djävul" till förläggare en "s?God Jul som han förtjänade" sedan denne vägrat att låna honom pengar till en ny frack.

Jag gillar August. Han säger saker i mitt ställe, säger dem rakt ut, saker som jag helst inte ens vill tänka p?och varje gång jag hör honom s?lättar mitt inre tryck. I den litterära värld, skapad av andra, där jag tillbringar goda delar av min vakna tid är han dessutom i gott sällskap. Till mina absoluta favoriter räknar jag således politiska idioter som Hamsun och Céline, vanliga alkisar, rasister och horkarlar, som Hemingway, Mark Twain och Simenon. Jag har till och med upplåtit rum i mitt hjärta åt J.D. Salinger och Truman Capote, trots att den förste inte verkar ha varit någon sällskapsmänniska direkt, och trots att den andre önskade livet ur mig i en hotellbar i San Francisco för snart fyrtio år sedan, den enda gång som jag träffade honom i levande livet.

Ett har de förvisso alla gemensamt, den starka ström som går med egna vågor genom havet med svallet av berättelser som både fastnar i huvudet och sköljer kroppen ren. Jag tröstar mig ocks?med att jag tror att frågan om de är bra eller dåliga människor har lite med själva det litterära uppdraget att skaffa. Om man nu skall berätta en drabbande historia är det ofta s?enkelt att man måste förhärda sig, till och med att plocka fram det sämsta som man bär inom sig, och vanlig privat förbannelse är förvisso ingen dålig drivkraft till en bra text.

Fast självfallet vill även jag bli en bättre människa, fattas bara. Kanske kan jag göra det genom mitt ständiga sökande efter sanningen och ljuset och till sist uppn?den insikt som i sin tur skall skänka mig den inre frid som gör att jag varken behöver skriva böcker eller ens prata med någon. Att inte längre jaga efter vind utan lämna över allt detta till den inre monolog som bäst och klarast kan föras i mina oförlösta drömmar. Och bara där.

Kort och sammanfattningsvis och hög tid att jag rycker upp mig: Just nu mår jag som jag alltid gör när jag ska till att skriva en ny bok och frågan om jag är en god eller dålig människa kan med fördel lämnas därhän. Säkert har ni ocks?sett att till exempel Tomas Tranströmer har väldigt snälla ögon, dessa ögon som är själens spegel. Kanske går det fortare om jag väljer att skriva poesi framför vanlig prosa?

En sak vet jag i vart fall säkert. Att jag är mycket ensam när jag skriver en bok.

?Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor



They might be officially rolex replica sale, elegant wrist watches, which In my rolex replica uk the actual Navigator 3000 is really a fantastic rolex replica sale. Best options that come with the actual rolex replica sale 3000 include: Tactile very in order to search through several panerai replica sale areas as well as 5 designs. Globe period (a hundred and breitling replica sale says or even metropolitan areas). Countdown timer. Stopwatch. Several replica watches uk platforms. 2 sensors as well as 5 security alarm rolex replica sale.