När jag för några månader sedan slutade mitt jobb vid polisen ägnade jag en dryg vecka åt att städa det tjänsterum där jag tillbringat de sista tjugo åren av mitt yrkesliv. De "sista" åren, inte de "senaste", och det är värt att understryka eftersom jag i den delen kommit till vägs ände. Återstår för mig att välja väg för den tid som finns kvar av mitt liv.

Under min städvecka gör jag mig av med tonvis med papper. Tömmer rågade hyllor, lådor och skåp, högar av papper som jag i brist på bättre tvingats stapla längs väggarna i mitt rum. Papper som nästan alla har det gemensamt att de handlar om grova våldsbrott som inträffat här i landet under det senaste halvseklet. Tillika en enkel sammanfattning av mitt liv som kriminolog. Nu skall nittiofem procent av mina hopsamlade handlingar brännas. Främst av omsorg om offren och deras anhöriga, som en följd av det som står där och som alla andra annars skulle kunna läsa sig till. Bilder saknas inte heller, bilder på människor som slutat sina liv på ett sådant sätt att det till och med strider mot själva idén med att leva. Och helt bortsett från alla de gräsligheter som föregick deras egen död.

När jag städat färdigt återstår en kartong rågad med gamla utredningshandlingar som jag inte kan förmå mig att kasta. Rent konkret - när det är som svårast i en moralisk mening är det oftast lättast att tänka på det viset - handlar de papper som ligger där om fyra kvinnomord. Tre av dem är ouppklarade rent juridiskt, för säkerhets skull preskriberade, och de sammanlagt fyra män som åtalades för dessa brott friades av domstolen men dömdes av media och en i stort sett enig folklig opinion. Kända av alla som mördare som tyvärr klarade sig trots att de borde ha dömts till livstids fängelse. I själva verket var det precis tvärtom. Samtliga var oskyldiga och med två av dem är det till och med så enkelt att de aldrig träffat den kvinna som de skulle ha mördat.

Så långt är också mitt eget moraliska dilemma hanterbart. Vad det handlar om är några tusen arbetstimmar som sannolikt kommer att vara förgäves i en rent saklig mening och endast ge mig mängder av problem, folkliga förbannelser och vanliga utskällningar i mer eller mindre privata sammanhang. Allt detta kan jag i och för sig leva med, omsorgen om sanningen och en oskyldigt utpekad väger långt tyngre än så, men jag har ont om tid. Återstår det mord i min lilla låda som faktiskt har klarats upp. Min egen Pandoras Ask och pillar jag upp locket till de pärmarna kommer fler liv än mitt att gå förlorade. Om ett beslut med moraliska konsekvenser någonsin varit en prisfråga så är det möjligen den här gången. Jag skall förklara vad jag menar.

Å ena sidan den officiella bilden som har allt som det vanliga sensationsreportaget kräver. Ett sexualmord på en ung kvinna. För säkerhets skull och sett till själva gärningen ett av de värsta brott jag trillat på under min tid som brottsforskare. En för offret obekant gärningsman som avtjänar livstids fängelse och praktiskt nog både erkänt och bundits till brottet med hundra­procentig teknisk bevisning. Å den andra sidan sanningen som kan berätta hur det i själva verket var. Som faktiskt kan säga någonting väsentligt om hur sådana här brott oftast ser ut. Till exempel den omständigheten att de närmaste anhöriga till offret respektive gärningsmannen hela tiden visste hur det låg till men valde att tiga under flera år och fortfarande skulle ha tigit om inte polisen hade hittat honom utan deras hjälp. Två "helt vanliga, hyggliga, normala och ostraffade" kvinnor som valde att leva ett liv i lögn eftersom priset på det som var rätt och sant var allt för högt.

Av detta följer också mitt eget moraliska problem. Mitt vägval vid vägs ände, om man så vill. Om sanningen alltid är värd det pris som det ibland kostar att berätta den.

© Leif GW Persson