När allmänheten ska hantera polisär vapenhantering
 
Expressen, 12 april 2015

På påskafton var en man nere på familjens släktgård i Uppvidinge i Småland för att röja upp i ladugården. Senast han hade varit där i samma ärende var för ett par år sedan men den här gången gjorde han ett oväntat fynd. Gömd på vinden hittade han en stor svart sportväska, en hockeytrunk, som stack ut bland den vanliga bråten och heller inte verkade ha legat där särskilt länge.

Tung var den också, 25–30 kilo, och när han öppnade den visade det sig att den var fylld med både vapen, magasin och ammunition. Åtminstone ett par automatvapen, ett avsågat hagelgevär, diverse andra vapen på väskans botten som han inte riktigt såg vad det var eftersom han inte ville riva runt i det fynd som han just gjort. ”Mest militära grejor som såg utländska ut”. Vår upphittare som är en hederlig man, dessutom med en mer än genomsnittlig kunskap om vapen, ringde omgående till polisen i Kalmar och bad att de skulle komma och hämta grejorna han hittat och göra allt det där andra som poliser förväntas göra.

Det vakthavande befäl han pratade med hade en annan uppfattning. Enklast för honom och hans kolleger – som hade andra och viktigare saker för sig – var att upphittaren själv stuvade in alltihopa i sin bil och lämnade in grejorna på polishuset i Växjö dit det var drygt sex mil medan han själv ringde och förvarnade dem om att en större sändning av illegala vapen kunde förväntas under eftermiddagen. Som exempel på polisiär rådgivning är detta både juridiskt och yrkesmässigt intressant.

För det första utsätter han vår upphittare och alla i hans närhet för en rent personlig fara. Diverse ospecificerade vapen och explosiva varor är inte något som man skall hantera på det här viset. Det räcker med att det på botten av väskan ligger en illa säkrad handgranat för att det ska bli sista resan för vår upphittare när han lyfter in grejorna i bilen.

För det andra så uppmanar han honom att begå åtminstone två brott. Dels att förstöra bevisning i en brottsutredning, dels att begå ett vapenbrott i och med att han faktiskt inte har rätt att befatta sig med dessa vapen på det sätt som polisen säger åt honom att göra.

Återstår så – för det tredje – de där vanliga mänskliga polisiära frågetecknen som alltför ofta uppstår när man blir klar över hur alldeles för många av dem väljer att inte sköta sitt jobb. Vår upphittare är inte bara en hederlig man, han är också en hygglig karl som gör som polisen säger åt honom. När han väl anländer till polisen i Växjö har man inte en susning om vad han pratar om. Det utlovade samtalet från deras kollega i Kalmar tycks ha försvunnit på vägen. För mycket att göra tycks man heller inte ha haft. Det finns ett flertal poliser som inte har något bättre för sig under den här eftermiddagen och det tar bara en halvtimme för dem att åka till fyndplatsen och göra allt det där som polisen ska göra. Den enda förklaringen som jag kan hitta är väl att smålänningarna har två lag med i slutspelet i hockey – Grattis till det förresten! – och sådant kräver ju både planering och tid om man samtidigt förväntas upprätthålla allmän lag och ordning, utreda grova brott samt skydda och hjälpa allmänheten.

Samtidigt ingen skugga över polisen i Växjö. Så fort man blir klar över väskans innehåll så försöker man göra det som ännu låter sig göras trots Kalmarkollegans insatser och hög tid att en åklagare granskar vad han har haft för sig.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor