Tid för rättvisa
Expressen, 11 oktober 2009
I veckan som gick
presenterade regeringen ett förslag att avskaffa preskriptionstiden för mord.
Hittills har den varit 25 år men nu skall den alltså tas bort, och inte bara för
de mord som begås i framtiden utan även för de som inte hunnit bli preskriberade
före halvårsskiftet 2010, då det är tänkt att den nya lagen skall träda i kraft.
Förutsatt att regeringens förslag blir lag så
kommer till exempel mordet på Olof Palme aldrig att preskriberas. När den nya
lagen ska genomföras är det visserligen tjugofyra år och fyra månader sedan han
blev mördad, men eftersom det återstår åtta månader fram till preskription
enligt den nu gällande lagen så är mordet inte tillräckligt gammalt för att
utredningen skall avslutas. I en formell polisiär mening kommer Palmemordet att
leva ett evigt liv tillsammans med cirka femhundra andra ouppklarade mord.
De
argument som regeringen framför är huvudsakligen av en praktisk
innebörd, att man genom till exempel den nya DNA-tekniken har möjligheter att
klara upp även mycket gamla brott. Givetvis förutsatt att man har ett DNA som
kan binda en gärningsman till brottet och att man har hittat en misstänkt vars
DNA man kan jämföra med. Praktiska argument reser motargument av samma
innebörd och det är också här som det hela börjar bli intressant. Ungefär åttio
procent av alla mord och dråp klaras upp medan de återstående tjugo procenten
förblir ouppklarade. I förening med det faktum att det anmäls ett hundratal mord
och dråp per år så är detta också den enkla förklaringen till att vi under
tjugofem år samlat på oss ett lager av cirka femhundra ouppklarade gärningar.
Av de åttio procenten som klaras upp blir
drygt sjuttio procent av dem lösta inom loppet av ett dygn och i stort sett
samtliga - 98 procent - blir det inom ett år från det att brottet anmäldes. Att
man klarar upp äldre mord än så är alltså utomordentligt ovanligt. Det äldsta
man klarat upp, mordet på lilla Helén Nilsson i Hörby i Skåne, var sexton år
gammalt när gärningsmannen dömdes och sammanlagt har man under den svenska
kriminalpolisens historia klarat upp fyra mord som varit äldre än åtta år. Fyra
mord av de cirka 10000 som begåtts här i landet under de senaste 160 åren.
En intressant fråga är naturligtvis hur många av
de cirka femhundra morden, som man nu avser att ge ett evigt liv i en polisiär
mening, som faktiskt kommer att klaras upp? I ett hundratal av dessa fall
säkrades sådan teknisk bevisning när brottet begicks att det borde räcka för att
fälla en gärningsman om man nu hittar honom. I ungefär hälften av dessa fall har
polisen därefter kastat eller förstört den bevisningen genom att inte förvara
den på ett korrekt sätt.
Då återstår femtio mord
där många av gärningsmännen antingen är döda eller omöjliga att hitta
av andra skäl och där utredningarna i samtliga fall är nerlagda. Det praktiska
argumentet vilar således på en svag grund och själv skulle jag bli svårt
förvånad om man klarar upp mer än en procent av det gamla lagret, i
storleksordningen fem mord, således.
Det moraliska argumentet
är däremot starkt och oavvisligt. Mordoffrens anhöriga lever i regel
längre än tjugofem år och själv är jag så gammaldags att jag tycker att den som
tagit en annan människas liv också skall leva med det ansvaret så länge som han
eller hon är i livet. Och att man givetvis ska kunna sätta en mördare i finkan
oavsett hur lång tid som det har gått, och helt bortsett från den statistiska
sannolikheten för att vi får nöjet att göra det.
© Leif GW
Persson
|