Tid för rättvisa Expressen, 11 oktober 2009

 

I veckan som gick presenterade regeringen ett förslag att avskaffa preskriptionstiden för mord. Hittills har den varit 25 år men nu skall den alltså tas bort, och inte bara för de mord som begås i framtiden utan även för de som inte hunnit bli preskriberade före halvårsskiftet 2010, då det är tänkt att den nya lagen skall träda i kraft. Förutsatt att regeringens förslag blir lag så kommer till exempel mordet på Olof Palme aldrig att preskriberas. När den nya lagen ska genomföras är det visserligen tjugofyra år och fyra månader sedan han blev mördad, men eftersom det återstår åtta månader fram till preskription enligt den nu gällande lagen så är mordet inte tillräckligt gammalt för att utredningen skall avslutas. I en formell polisiär mening kommer Palmemordet att leva ett evigt liv tillsammans med cirka femhundra andra ouppklarade mord.

De argument som regeringen framför är huvudsakligen av en praktisk innebörd, att man genom till exempel den nya DNA-tekniken har möjligheter att klara upp även mycket gamla brott. Givetvis förutsatt att man har ett DNA som kan binda en gärningsman till brottet och att man har hittat en misstänkt vars DNA man kan jämföra med. Praktiska argument reser motargument av samma innebörd och det är också här som det hela börjar bli intressant. Ungefär åttio procent av alla mord och dråp klaras upp medan de återstående tjugo procenten förblir ouppklarade. I förening med det faktum att det anmäls ett hundratal mord och dråp per år så är detta också den enkla förklaringen till att vi under tjugofem år samlat på oss ett lager av cirka femhundra ouppklarade gärningar
.

Av de åttio procenten som klaras upp blir drygt sjuttio procent av dem lösta inom loppet av ett dygn och i stort sett samtliga - 98 procent - blir det inom ett år från det att brottet anmäldes. Att man klarar upp äldre mord än så är alltså utomordentligt ovanligt. Det äldsta man klarat upp, mordet på lilla Helén Nilsson i Hörby i Skåne, var sexton år gammalt när gärningsmannen dömdes och sammanlagt har man under den svenska kriminalpolisens historia klarat upp fyra mord som varit äldre än åtta år. Fyra mord av de cirka 10000 som begåtts här i landet under de senaste 160 åren.
En intressant fråga är naturligtvis hur många av de cirka femhundra morden, som man nu avser att ge ett evigt liv i en polisiär mening, som faktiskt kommer att klaras upp? I ett hundratal av dessa fall säkrades sådan teknisk bevisning när brottet begicks att det borde räcka för att fälla en gärningsman om man nu hittar honom. I ungefär hälften av dessa fall har polisen därefter kastat eller förstört den bevisningen genom att inte förvara den på ett korrekt sätt.

Då återstår femtio mord där många av gärningsmännen antingen är döda eller omöjliga att hitta av andra skäl och där utredningarna i samtliga fall är nerlagda. Det praktiska argumentet vilar således på en svag grund och själv skulle jag bli svårt förvånad om man klarar upp mer än en procent av det gamla lagret, i storleksordningen fem mord, således.

Det moraliska argumentet är däremot starkt och oavvisligt. Mordoffrens anhöriga lever i regel längre än tjugofem år och själv är jag så gammaldags att jag tycker att den som tagit en annan människas liv också skall leva med det ansvaret så länge som han eller hon är i livet. Och att man givetvis ska kunna sätta en mördare i finkan oavsett hur lång tid som det har gått, och helt bortsett från den statistiska sannolikheten för att vi får nöjet att göra det.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor