I morgon fyller jag 67 år och förvandlas i ett slag från fullvärdig medborgare och yrkesverksam professor till pensionär och professor emeritus. Det senare kan ju låta fint nog, närmast som en befordran, om man nu inte råkar känna till att det latinska ordet emeritus faktiskt betyder "uttjänt", i meningen akademiskt förbrukad, och att språklig bildning skulle vara till hjälp på vår jordavandring gäller tyvärr inte alltid. Ofta nog finns lyckan i det okända land där man inget vet utan bara kan färdas med öppet och obundet sinne.

I det stora polishuset på Kungsholmen i Stockholm tycks min pensionering även ha plågat min närmaste omgivning. Under de senaste månaderna har mina arbetskamrater hela tiden lagt huvudet på sned när de pratat med mig. Talat vänligt, långsamt och lågt som man ju förväntas göra med Små Barn eller De Gamla Stötar som på en given dag skall vända om för att åter uppsöka barndomens stigar. Det som tycks oroa dem mest är min Separationsångest. Hur är det med den saken? Min Separationsångest! Och trots deras blottade halsar och vänliga leenden förstår jag att jag hamnat i skarpt läge och att det nu gäller att väga varje ord med samma omsorg som när man hamnat i ett förhör på vår egen avdelning för interna utredningar.

Icke en stavelse således om den i stort sett allt omfattande oro som varit min ständige följeslagare under mer än trettio år vid polisen. Ännu mindre om det faktum att det inte varit separationsångesten utan snarare dess motsats som plågat mig mest och snubblar jag bara det minsta lilla på orden så kan jag illa kvickt hamna hos vår egen doktor för den nödvändiga debriefingen. Yrkesskadad som jag är klarar jag mig givetvis galant. Lägger huvudet på sned, ler inåtvänt och nickar med all den eftertanke som blott ett långt liv kan skänka åt ett grånat huvud. Visst blir det tungt, att skiljas från det uppdrag som ju varit både mitt liv och min kamp. För att nu inte tala om alla nära och kära på den arbetsplats där den gemensamma striden förts.

Tro det eller inte, men det fungerar faktiskt. Inte så att vi faller i gråt i varandras armar, för sådant gör inga riktiga svenska män och allra minst sådana som jobbar i ett polishus, men vi tar i hand på saken och innan vi skiljs åt har vi enats om att mitt mandat skall förlängas ytterligare några månader till dess att jag avslutat min kartläggning av alla ouppklarade mord som plågar både mig, mina kolleger och den allmänhet som vi är satta att tjäna.

Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag gjort listor över sådant som jag skall göra. Överst rubriken "Att uträtta", därefter mina arbetsuppgifter ordnade efter angelägenhetsgrad och den tidsram som gällt. Med facit i hand, snart vid vägs ände, kan jag också konstatera att jag i stort sett har prickat av mina ­åtaganden enligt de hundratals listor som i allt väsentligt fått styra mitt liv. Som ett sätt att Fånga Dagen är det knappast att rekommendera men i mitt fall har det varit så lyckligt att det som skänkt innehåll och mening åt mitt liv till stora delar har varit mitt arbete. Alla dessa dagar som kom och gick och formade mitt liv utan att jag ens behövde tänka på saken eftersom det handlade om sådant som hela tiden levde i mitt huvud.

© Leif GW Persson