Littorinaffären väcker liv i onda minnen
Expressen, 11 juli 2010
Sant eller falskt.
Aftonbladets avslöjande om det verkliga skälet till arbetsmarknadsminister Sven
Otto Littorins avgång väcker gamla minnen till liv. Onda minnen från en annan
tid.
I november 1977 publicerade
Dagens Nyheter en artikel av journalisten Peter Bratt om att den
socialdemokratiska justitieministern Lennart Geijer under många år skulle ha
köpt sexuella tjänster av prostituerade. DN:s artikel är upprinnelsen till den
så kallade Geijeraffären. I det bleka skenet från historiens nattlampa är det en
av de största politiska skandalerna som har inträffat i Sverige under de senaste
sextio åren. Det som hände den gången har också åtskilligt att lära oss även i
dag. Inte minst om vi betraktar de närmast inblandade och deras sätt att hantera
historien på den tiden.
Den gången riktade sig
nämligen den offentliga, och inte minst massmediala förbannelsen mot Dagens
Nyheter och inte mot Lennart Geijer. Dagens Nyheter hade grovt förtalat en fin
gammal man och det var Olof Palme, på den tiden oppositions-ledare, som höll i
skaftet. En särskild grupp bestående av polismästaren Hans Holmˇr, ambassadören
Hans Dahlgren och socialdemokraternas egen riksrörmokare, Ebbe Carlsson skötte
det praktiska och utformade dementin. Ett förnekande utan nåd som Dagens Nyheter
tvingades att publicera: Inte ett ord av det som hade stått i tidningen var sant.
Redan efter några dagar var
det hela över. Dagens Nyheter kastade sig platt. Bad oförbehållsamt Geijer om
ursäkt och instiftade till och med ett pris i undersökande journalistik för att
hedra Geijer och undvika liknande fadäser i framtiden. Det som återstod nu var
bara några smärre praktiska detaljer som att prygla upp Peter Bratt och ställa
den verkliga skurken till svars. Det socialdemokratiska partiorganet Aftonbladet
kastade sig med förtjusning över den biten. Den dåvarande chefredaktören Gunnar
Fredriksson och redaktionschefen Staffan Heimersson gav Heimerssons gamle
kumpan, frilansjournalisten Jan Guillou, i uppdrag att spåra upp och avslöja
Bratts källa. Det uppdraget fick han för övrigt på Operabaren, av alla ställen,
och hög tid att en rättskaffens och grävande journalist som Guillou stoppade upp
det heliga källskyddet i rumpan på Storskurken.
Det senare var heller ingen
oöverstiglig uppgift. Peter Bratt stod redan med brallorna nere efter de
inledande upprumpningarna och sedan första dygnet, till alla som orkade lyssna,
var han i full färd med att skylla ifrån sig på den person som hade bekräftat
hans historia. Så varför inte också till Jan Guillou, de hade ju ändå suttit i
finkan tillsammans med anledning av IB-affären. Guillou fick omgående ta del av
Bratts version plus hjälp från Peter Bratt med att leda den i bevis. Peter Bratt
ringde nämligen upp sin skyddade källa för ett förtroligt och avslöjande samtal
samtidigt som bandspelaren snurrade och Guillou hukade vid hans sida med öron
som trattkantareller.
Så här långt handlar det
också mest om obefintlig mediamoral, uselt tänkande och vanlig
gangsterjournalistik när den är som bäst. Inget särskilt att uppröras över om
man nu inte hette Leif GW Persson, arbetade som rådgivare åt rikspolischefen
Carl Persson och utifrån de skummaste kriminalpolitiska syften hällt en ren
rövarhistoria i gapet på Peter Bratt och Dagens Nyheter och sedan några dagar
inte förstod ett jävla nickel av det som hände runt honom.
Det fanns nämligen ett
stort problem i sammanhanget. I allt väsentligt var det som stod att läsa i
Dagens Nyheter sant. Lennart Geijer hade sedan många år haft kontakter med
prostituerade och till sist hade det tagit en sådan omfattning att
Rikspolischefen, drygt ett år före DN:s avslöjande, underrättat hans chef,
statsminister Olof Palme, om saken. En hög politiker som gick till
prostituerade. Ett närmast klassiskt ärende för säkerhetspolisen och så är det
för övrigt fortfarande om någon nu undrar.
Det var också detta som jag
hade bekräftat när Peter Bratt tog kontakt med mig. Eftersom jag visste att det
låg till på det viset och oavsett hur nu Bratt kunde ha fått reda på samma sak.
Olof Palme, och alla hans dementidrängar, visste naturligtvis också hur det låg
till. Åtskilliga andra höga politiker och chefredaktörer med för den delen och
nu hade man således fått ett problem på halsen som man tyvärr valde att lösa
genom att ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet.
Själv trodde jag ett tag
att jag hade blivit tokig. Alla förnekade ju det som jag sett med egna ögon och
hört med egna öron. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta livet av mig. Låg i
sängen över jul och nyår vilket kunde göra detsamma eftersom jag i största
tysthet redan fått sparken från mitt jobb. Så småningom reste jag mig av egen
kraft och gick vidare i livet. Enligt Nietzsche är det ju så enkelt att "det som
inte tar kål på dig gör dig starkare". Och vem bryr sig om att du också blir en
helt annan än den som du var tidigare?
Jan Guillous avslöjande
hamnade aldrig i tidningen. Gösta Sandberg som var ansvarig utgivare för
Aftonbladet vägrade att publicera det. Väl medveten om sakfrågan som han var och
att det knappast var läge för raka lögner riktade mot sådana som kunde tänkas
försvara sig med hjälp av polisiära dokument. Täcka över, förtiga och gå vidare
var det som nu gällde, och det skulle faktiskt dröja trettio år innan
Geijeraffären fick full offentlig belysning och det som faktiskt hade hänt blev
en del av vår samtidshistoria.
Svenska folket har de
politiker som de förtjänar? Nej, jag tror faktiskt inte det. Politiker är som
folk är mest. Bra och dåliga om vart annat. Ibland är både de och vi sämre än
vad vår omgivning förtjänar. Och i min egen bok är Olof Palme beklagligtvis en
betydligt större skurk än både Lennart Geijer och Sven Otto Littorin.
?Leif GW
Persson
|