Hur hanterar man en rättsskandal?Expressen, 11 augusti 2013

  

Mellan 1994 och 2001 kommer "seriemördaren Thomas Quick" att dömas för totalt åtta mord. Åtta ytterst märkliga domar som grundas helt på Quicks egna erkännanden plus den omständigheten att de som utrett honom intygar att han vet saker om morden som "bara polisen och gärningsmannen kan känna till". Men inga vittnen, ingen teknisk bevisning, inte ens några åtal mot de medgärningsmän som han pekar ut och som i flera av domarna är både namngivna och helt avgörande för den gärningsbeskrivning som redovisas i samma domar.

 

Åtta år senare tar vår mest kände seriemördare tillbaka sin historia. Han är helt oskyldig, han hade hittat på alltihopa, och de som både tubbat och hjälpt honom med den bravaden var den åklagare, de poliser och andra experter som gått i god för hans skuld. För drygt en vecka sedan avslutades så det resningsförfarande som pågått i drygt fyra år där åtta fällande domar numera förvandlats till åtta frikännanden och en rättsskandal av den omfattningen har vi aldrig tidigare varit i närheten av vare sig i Sverige eller i någon annan demokratisk rättsstat.

 

Hur undviker man att något sådant händer igen? I enlighet med svensk politisk tradition är svaret givet och såväl justitieminister Beatrice Ask som oppositionens främste kriminalpolitiske talesman, Morgan Johansson (s), har redan talat om att tillsätta en särskild granskningskommission för att utreda det som hänt och föreslå lämpliga framtida åtgärder. Själv delar jag inte deras uppfattning och skälen till detta är tre. För det första tror jag att man skall akta sig för att dra för stora växlar på just Quickskandalen. Under de 40 år jag arbetat inom olika delar av rättsapparaten har jag förvisso sett åtskilliga usla mordutredningar, och motsvarande domar som varit rent stolliga, men trots detta har jag aldrig någonsin sett något som varit ens i närheten av utredningen och domarna mot Quick.

 

En yrkesmässig, intellektuell och juridisk härdsmälta som trotsar all beskrivning och där det som inträffat i en rent orsaksmässig mening kan återföras till ett antal rättstjänare som brustit i precis allt som deras uppdrag krävde av dem. Samtidigt har jag svårt att se det som har hänt som ett uttryck för något grundläggande systemfel. Det handlar alltså inte om principer utan om personer och en granskningskommission - för det andra - har inte några som helst möjligheter att utkräva ansvar av de personer som orsakat den här rättsskandalen. Faktum är att man inte ens har rätt att prata med dem om de nu skulle vägra att göra det. En granskning kommer aldrig att resultera i vare sig domar, skadestånd eller ens minsta disciplinära påpekande.

 

För det tredje mina rent personliga erfarenheter av det som hänt. Redan under det första året av utredningen mot Quick, på våren 1993, framförde jag mina starka tvivel på hans skuld direkt till åklagaren van der Kwast och hans utredare och under alla år därefter har jag vid hundratals olika tillfällen - såväl offentligt som i det slutna yrkesmässiga sammanhanget - framfört samma synpunkter till varje ansvarig makthavare värd namnet. Jag har bland annat sagt det till tre olika justitieministrar, till deras statssekreterare och olika rättssakkunniga, till två JK, tre olika JO, tre riksåklagare, fyra överåklagare och tre rikspolischefer. För ordningens skull vill jag också understryka att det handlat om mycket konkreta synpunkter på samma tema; att Quick inte kan ha gjort det som han påstår utan att han har hittat på alltihopa.

 

Jag har tjatat om detta i 15 år för stendöva öron och med tanke på den kommission som man helt säkert kommer att tillsätta är det alltså med viss spänning som jag ser fram mot att få veta vilka som skall genomföra själva granskningen. 

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor