När logiken brister blir det ofta knepigt Expressen, 10 mars 2013 Man kan tycka om en människa av många olika skäl och i mitt eget fall handlar det sällan om att jag måste dela deras politiska övertygelse. För mig är det oftast annat som avgör den saken. Under mitt liv har jag träffat en massa människor och jag har säkert hundratals bekanta i den där meningen att jag hälsar på dem när vi springer på varandra, att jag kommer ihåg vad de heter och att jag i regel blir glad när jag ser dem. Givetvis finns det också åtskilliga som jag respekterar och gillar trots att jag långt ifrån alltid ens har träffat dem. Oftast av det enkla skälet att vi levt våra liv i skilda världar, att många av dem dog innan jag föddes eller att de inte ens hört sinnevärlden till utan endast levt i kraft av mina egna och andras fantasier. Med många av de människor som skänkt mig mest glädje, styrka och tröst genom åren är det faktiskt på det senare viset. De finns enbart i mitt eget huvud och om det nu är jag själv eller andra som satt dem där är naturligtvis ointressant. Jag har också en familj och några mycket nära vänner och mitt förhållningssätt till dem är enklare än till de ovan nämnda. Blodsbanden och den sociala närheten befriar mig i en känslomässig mening och i såväl stort som smått. Bra eller dåligt, gott eller ont, rätt eller fel, oavsett vilket, så finns det annat som väger tyngre trots att det ofta nog inte har med sakfrågan att skaffa. Eftersom jag älskar dem är jag fri att både ryta och hytta med näven åt dem eller krama och kyssa dem och jag äger all den frihet som följer av att jag är mina känslors fånge. Visst, logiken brister, men med det liv som vi lever är det ju så märkligt att det är beskaffat på det viset de gånger som livet verkligen räknas.' Med de som jag bara tycker om och respekterar är det dock svårare än så och jag ska förklara vad jag menar genom att ge ett aktuellt exempel. Hon heter Beatrice Ask, hon är landets justitieminister och jag gillar henne högt och rent trots att hon varken tillhör min familj eller mina nära vänner och att vi ofta nog har olika uppfattning om den kriminalpolitik som upptar det mesta av våra yrkesliv. Skälen är andra än så. En gång har hon hjälpt mig när jag hade det svårt på allvar med min arbetsgivare rikspolisstyrelsen och den hjälpen var säkert långt ifrån gratis för henne. Hon är glad och trevlig och lätt att umgås med utan att för den skull vara det minsta inställsam. Hon är långt ifrån dum i huvudet vilket har det goda med sig att jag själv måste skärpa till mig även när jag inte tycker som hon. Dessutom - och nu blir det faktiskt svårslaget för en som är funtad som jag - är hon född och uppvuxen i Sveg mitt i den jämtländska urskogen och varje gång som jag hör Sven-Ingvars spela en av mina favoritlåtar, "Byns enda blondin", så brukar jag tänka på Beatrice. I torsdags deltog hon i P1-morgon på Sveriges Radio där hon kommenterade polisens uppskruvade jakt på människor utan uppehållstillstånd här i landet. Alla de där som har "ett utomnordiskt utseende" som tydligen gör det fritt fram att ge sig på dem trots att de i nio fall av tio är svenska medborgare och att majoriteten av de svenskar som lever i Sverige i dag lyckligtvis har föga gemensamt i en exteriör mening med de som bodde här på Gustav Vasas tid. Vad hade hon nu att säga när hon kritiserades för det som hände? Jo, endast följande: "Jag har inte planerat några särskilda åtgärder med anledning av de här aktiviteterna". Och det är också här som jag får det knepigt. Eftersom jag nu gillar dig, Beatrice - högt och rent och på hittills goda grunder - ska jag också ge dig det svar som jag alltid ger till dem som befolkar den sidan av mitt liv. – Men för helvete, Bea! Ryck upp dig och bete dig som den vanliga hyggliga människa som du ju faktiskt är. © Leif GW Persson
|