Sista versenExpressen, 10 juli 2011

 

Om åtta månader går jag i pension efter drygt fyrtio år i statlig tjänst. Sedan drygt ett halvår tillbaka sjunger jag på den sista versen och i mitt fall - logiskt nog - den som handlar om det som man inom polisen kallar för "det sista rycket".
Ibland händer det att en mordutredning går i stå, man hittar ingen gärningsman, de poliser som arbetat med den får annat att göra medan åren bara rinner iväg och på det viset brukar det nästan alltid sluta. Papperen bärs ner i källaren och där blir de också liggande till dess ärendet preskriberas. Att man aktiverar gamla utredningar är sällsynta undantag och undersökningar av Cold Cases - Kalla Fall - ligger långt ner på listan över polisens prioriteringar.

För ett år sedan tog man bort den tidigare 25-årspreskriptionen för mord. Mord som inträffat efter sista juni 1985 kommer aldrig att preskriberas och i en rent juridisk mening kan ett fall numera aldrig kallna. I samband med lagändringen bestämde också rikspolis- styrelsen att det var hög tid för en lagerinventering.

Hur många ouppklarade och icke preskriberade fall av dödligt våld finns det i våra register, pärmar, lådor och skåp? Plus alla kartonger som vi redan hunnit bära ner i källaren. Det var jag som fick uppdraget och därmed också den text som jag och mina utmärkta medarbetare, Mikael Rying och Eva Sjögren, numera går omkring och gnolar på. Ta reda på hur många fall det handlar om, sortera dem i begripliga högar och eftersom jag är ledig från det jobbet när jag skriver den här kolumnen kan det vara hög tid att redovisa vad vi kommit fram till så här långt i vårt arbete.

Totalt handlar det om cirka femhundra mord och med närmare fyrahundra av dem är det tyvärr så illa att de inte bara har kallnat utan även gott hädan för gott.
Trösten i det senare sammanhanget är att många av dem faktiskt är uppklarade men att man av olika skäl aldrig kommer att kunna lagföra gärningsmännen. Den vanliga orsaken till det är för övrigt att de redan är döda. Så kallade utvidgade självmord - typ mannen som mördar hustrun och barnen och avslutar det hela med att ta sitt liv - är den största enskilda kategorin i det sammanhanget.
Med de återstående drygt hundra fallen är det inte på det viset. Jag och mina medarbetare bedömer dem som möjliga att utreda trots alla år som gått och bland dessa ärenden finns för övrigt ett flertal av de mest uppmärksammade morden som begåtts här i landet under det senaste kvartsseklet. Det är också här som vi nu befinner oss i vårt arbete. Ställa diagnos på varje enskilt fall, ordna dem efter våra chanser att få någon ordning på dem och se till att det också blir någonting gjort.

Den vanligaste frågan som jag och mina medarbetare får, både från våra arbetskamrater vid polisen och från alla andra människor som bryr sig, är hur många av dessa hundra mord som vi kommer att kunna klara upp. Jag har tidigare sagt att några mirakel skall vi inte förvänta oss - vilket jag fortfarande står för - och även nämnt en siffra på ett tiotal fall. I dag, när jag har bättre grepp om hur vårt material ser ut, är jag faktiskt betydligt mer optimistisk än så.

Jag tror således att vi kommer att kunna presentera någon form av facit i närmare hälften av dessa fall och åtminstone kunna lagföra en gärningsman i en fjärdedel av dem även om det kommer att ta några år och kräva åtminstone ett halvdussin kvalificerade utredare. Ett billigt pris för att åtminstone ge några av alla anhöriga till dessa mordoffer ett avslut och en möjlighet att gå vidare med sina liv. Dessutom polisens plikt i förhållande till den allmänhet som vi är satta att skydda och som betalar oss för att göra det.

Fast själv sjunger jag på sista versen och om åtta månader har jag sjungit färdigt. Ingen stor sak i det. Det finns andra som bryr sig och kan ta över. Yngre och mer välljudande stämmor än min.

© Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor