Vår ende polischefen värd namnet
 
Expressen, 9 november 2014

 

I veckan som gick dog Carl Persson. Han blev 94 år gammal så det kom knappast som en blixt från klar himmel, och lika klar i knoppen in i det sista.

För femtio år sedan skapade han den moderna svenska polisorganisationen och det arv som han efterlämnade var gott nog. Problemet var att de som tog över efter honom slarvade bort det genom vanlig lättja och ignorans eller genom att fatta dåliga beslut. Carl Persson var vår förste rikspolischef och den ende som varit värd namnet. Under de femtio åren med en nationell polisorganisation har vi haft sammanlagt sju rikspolischefer. Samtliga män och - med ett undantag - jurister. Tre av dem fick sparken och inom svensk statlig förvaltning är detta en hög siffra. Det kan också vara lätt nog att se den som ett uttryck för de politiska makthavarnas missnöje med deras sätt att förvalta den verksamhet som de blivit satta att leda. Det naturliga svaret på det faktum att svensk polis sedan länge inte klarat av att sköta sitt jobb. För en gångs skull är det dock inte så enkelt och därför kan det även vara på sin plats med lite personhistoria.

Den förste som åkte ut var Nils Erik Åhmansson. I efterdyningarna av den misslyckade utredningen av mordet på statsminister Olof Palme fick han ihop det med Ebbe Carlsson och drogs in i de vanliga skumraskaffärer som var Ebbes livsluft. Det klarade ingen, allra minst Åhmansson, trots att han var del av ett sammanhang som omfattade betydligt fler än han själv. Det statsråd som höll i bilan, civilministern Bengt K Å Johansson, gjorde heller ingen hemlighet av att Åhmansson fick gå i vanära trots att han i rättvisans namn borde haft sällskap av flera. Med nästa man som fick vandra ut på den polisiära plankan var det i så måtto mycket enklare. Han hette Björn Eriksson och som rikspolischef var han en ren katastrof. Först förödde han en närpolisreform som var både genomtänkt och angelägen och sedan tappade han helt kontrollen över ledningen av den egna organisationen. Poliserna fick plötsligt sköta sig själva och i stället för att tjäna och skydda allmänheten övergick man till att betjäna sig själv och värna om sin egen bekvämlighet. När han så, som representant för arbetsgivaren, började flörta vilt med polisfacket mitt under pågående löneförhandlingar hade statsministern Ingvar Carlsson fått nog och lyfte ut en sprattlande Eriksson i öronen. Det var 1996 och enda problemet med det var att det skulle ha gjorts långt tidigare.

Den siste som fick gå var Stefan Strömberg i december 2007. Tidigare chef för Domstolsverket där han genomfört en omorganisation som visserligen var en våt dröm för varje tvångsmässig centralbyråkrat men knappast till gagn för allas vår rättssäkerhet. Strömbergs misstag var att han trodde att poliser var lika enkla att hantera som domare och på kort tid lyckades han med bravaden att bli rejält osams med både polisfacket, sina närmaste medarbetare och den politiske uppdragsgivaren. Enligt deras enstämmiga vittnesbörd var han en kolerisk och alldeles omöjlig person. Själv hade jag aldrig något ont av honom. I det privata sammanhanget var han både bildad och underhållande och att han i smyg och hela tiden försökte ge mig sparken kunde jag överse med eftersom jag tidigt förstod att hans resa skulle bli kortare än min. Carl Persson valde att avgå i förtid. På goda grunder ansåg han sig sviken av sin huvudman och baktalad av medier. Carl var inte den som tog sådant med armarna i kors. Han var vår enda rikspolischef värd namnet. Dessutom en hygglig och hederlig människa som alltid gjorde rätt för sig. Jag saknar honom av hela mitt hjärta och i det land där vi nu lever, och med den polis som vi nu har, borde det vara åtskilligt fler än jag som gör det. Tack Carl! Och frid över ditt minne.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor