Numera kan man äta middag med Göran Persson till det facila priset av 150 000 kronor. Om detta avser kostnaden per kuvert eller för hela sällskapet är oklart men det torde väl gå att ta reda på för den som är tillräckligt intresserad (Tidningen Resumé, 2 juli).

Det är Göran själv som utarbetat konceptet tillsammans med sin nye arbetsgivare, konsultföretaget JKL. På JKL hjälper man sina kunder med "strategisk kommunikation" - ett värdeneutralt ord för något helt annat - men när man ser deras generösa middagserbjudande får man närmast intrycket av en ren välgörenhetsorganisation.

Förutom Görans personliga närvaro och det rent timliga i form av mat och dryck, bjuder Göran även på en snabbanalys av det ämne som kunden önskar. Kunder i nöd, kunder i beråd, kunder som bara är kunskapstörstande i största allmänhet, här finns något för alla. Öst för just dig ur hans rika fatabur.

Själv har jag ätit middag med Göran vid åtskilliga tillfällen men frånsett den gången då jag själv stod för värdskapet har jag inte betalt en krona för detta umgänge. Kanske lika så gott eftersom vår samvaro i vart fall icke efterlämnat några bestående och analytiskt grundade insikter. Det har varit trevligt helt enkelt, vilket väl är den bärande idén med att äta middag tillsammans med inbjudna gäster, och allra mest minnesvärt för mig var när vi båda gästade Englands dåvarande premiärminister, Tony Blair.

Maten var visserligen sisådär, det där vanliga överkokta köttet med brun sås och sönderkokta grönsaker på engelskt vis, men middagstalen var rent fenomenala. Tony hälsade gästerna välkomna genom att berätta hur det gick till när han som ung politiker kom till sin mest betydande politiska insikt. Nämligen att hans väljare ur arbetarklassen bekymrade sig mer för förekomsten av råttor i området där de bodde än världens behov av kärnvapennedrustning.

Allra bäst, oslagbart bäst under hela min karriär som middagsätare, var när aftonens hedersgäst, Bill Clinton, tackade för maten.

Bill gick ut lite löst genom att varna manliga politiker att efter fyllda femtio visa sig offentligt iförda badbyxor. Ett politiskt tema, ett personligt anslag, riktat till nästan alla manliga femtioplussare oavsett vad de sysslar med. Empatiskt och underhållande på det där viset som inte låter sig återges efteråt utan blott kan upplevas i det ögonblick det berättas. Tillika med en verbal bollkänsla värdig vår egen Zlatan Ibrahimovic, eftersom det var först efter några minuter som jag fattade att han i allegorisk form talade om sitt förhållande till Monica Lewinsky och den allt avgörande betydelsen av att bevara sin personliga trovärdighet.

Något säger mig också att han inte tog betalt för det han sa och hade han gjort det hade hans prislapp säkert varit en annan än Görans.

Men visst. Oavsett vilket skulle jag kunna tänka mig att betala några kronor för att ta del av en Göran Perssonsk analys av hur socialdemokratin förvaltat det politiska arvet efter Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Eller kanske några enkla personliga reflektioner om vad som händer med en människa på ett rent inre plan i den stund han eller hon kommer till insikt om att glappet mellan det privata och det offentliga vidgats till en avgrund. Tydlig nog att se för alla som orkar titta efter.

© Leif GW Persson