Min tid som politiskt orakel är över - tack och lov
Expressen, 4 januari 2015
Med risk för att verka tjatig men redan drygt en månad före valet i höstas berättade jag för läsarna av denna kolumn hur det hela skulle sluta.
Hur många mandat som de olika partierna skulle få och att vi även kunde räkna med ett nyval redan till våren beroende på att man hamnat i ett läge där Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare och det parti som faktiskt styrde landets politik i den meningen att de hade möjlighet att förlama såväl regeringen som Alliansen så länge det enda som de kunde enas om var att man tog avstånd från dessa politiska illbattingar. Allt som krävdes för den analysen var lite vanligt sunt förnuft.
Att jag med dessa självklarheter sopade banan med samtliga opinionsföretag och politiska förståsigpåare fyllde mig inte med någon särskild stolthet eftersom jag redan vet att de som jobbar med sådant till en förskräckande majoritet utgörs av en samling virrpannor med lite blandad samhällsvetenskaplig bakgrund och att jag av alla andra betraktare genast utnämndes till ett "politiskt orakel" visade endast att i de blindas rike kan även den enögde bli kung.
Den tiden är lyckligtvis numera över. Några dagar före nyår kom regeringen överens med Alliansen om att ställa in nyvalet i vår. Inte beroende på att sex av de sju partier som det handlar om i allt väsentligt är överens om politikens innehåll - vilket ju kan tyckas vara gott nog för en bred samverkan - utan som en enkel följd av att SD skrämt skiten ur dem eftersom det högst sannolika resultatet av detta val skulle bli att de ökade sin väljarandel till mellan 15 och 20 procent. Det vill säga till ungefär den väljarandel där deras europeiska kamrater ligger sedan länge.
Lägg så till detta den högst sannolika möjligheten att även Feministiskt Initiativ skulle lyckas ta sig in i riksdagen. Vid höstens val saknade man bara 50 000 röster för att kunna göra det och till och med de inledningsvis nämnda kunde helt säkert räkna ut att det tillskottet knappast skulle komma från Sverigedemokraterna utan rakt av tas från de övriga sju.
Summan av denna politiska kardemumma skulle således bli att man efter ett nyval fick en riksdag med nio partier där regeringen plus vänstern fått 45 procent av väljarna, alliansen 35, SD 16 och Fi 4 och för en gångs skull tror jag faktiskt att man räknat rätt. Tack och adjö till varje tanke på politisk stabilitet eftersom SD skulle kunna fortsätta som vågmästare mellan de två stora blocken alldeles oavsett om den nuvarande regeringen skulle ta till sig både vänstern och Fi.
Till detta hör också att bland de politiker som har stabiliteten som ledstjärna är Fi och Gudrun Schyman lika lite uppskattade som Jimmie Åkesson och SD. Att man nogsamt undviker att prata om detta följer av att man inte klarar av att jämföra Fi med SD. Moraliskt, mänskligt och sett till sak blir det omöjligt och rent utav kränkande att jämställa feminism med främlingsfientlighet. Faktum kvarstår att om det är politisk stabilitet som man eftersträvar blir detta en logisk konsekvens av den politiska strategi man följer.
Under det inledande skedet i vår kommer därför regeringen att göra de eftergifter som krävs för att Alliansen lägger ner sina röster i stället för att rösta emot dem. Detta kommer samtidigt att öka trycket rent internt inom samtliga partier och på sikt kommer den situationen att bli ohållbar. Antingen kommer Alliansen att brytas sönder och regeringen utökas med ett eller två borgerliga partier. Eller också kommer man att bita i det sura äpplet och utlysa nyval. Jag lovar givetvis att inte säga ett pip om när detta i så fall kommer att ske. Min tid som politiskt orakel är nämligen över. Tack och lov!
© Leif GW Persson
|