Jag har levt hela mitt vuxna liv med hjälp av mina tvivel, inte i kraft av min övertygelse. Det handlar inte om att jag försökt att leva upp till någon tidigt formulerad levnadsregel utan i allt väsentligt om min läggning. Att det samtidigt inverkar menligt på min sinnesfrid har jag försökt lära mig att leva med.
De gånger som jag gjort avsteg, och tidigt och på det där spontana och känslomässiga viset låtit mig övertygas, har jag också med facit i hand kunnat konstatera att jag ofta hamnat fel i väsentliga stycken vad det rent sakliga beträffar. Fast ibland blir konflikten mellan mina tvivel och andras övertygelse så jobbig att den går ut över båda parters behov av frid.

Imorgon är det 25 år sedan Olof Palme blev mördad och ytterligt nära att hans hustru Lisbet också hade blivit det. Det som räddar livet på henne är den bråkdel av en sekund då hon vrider på överkroppen för att hon plötsligt upptäckt att hennes man, som går bredvid henne, trillat handlöst i gatan. Hon vrider på kroppen i samma ögonblick som gärningsmannen skjuter igen och kulan som var avsedd för hennes ryggrad och lungor snuddar istället längs skuldrorna på henne.

Sedan sjunker hon ner på gatan bredvid sin man, sitter hopsjunken, lutad över honom. Framför sig ser gärningsmannen en statsminister som kommer att vara död inom mindre än en minut. Bredvid honom hans hustru som kommer att vara det inom loppet av ett par minuter. Därför stoppar han på sig sitt vapen och går därifrån. Och om han sköt Lisbet Palme för att göra sig av med ett besvärligt vittne eller bara gjorde det för att han fick chansen är ointressant. Han stoppar sitt vapen i fickan och går därifrån och på den vägen är det.
Nästan tre år senare har polisen fått tag i Christer Pettersson och Lisbet Palme får titta på en konfrontationsvideo med ett dussin figuranter varav Pettersson är en. En utslagen missbrukare, för säkerhets skull iförd både gympadojor och en smutsig stickad tröja, visas upp tillsammans med dussinet brandmän och poliser som är påfallande lika just brandmän och poliser.

Som om inte detta räckte och blev över berättar också den åklagare som är med att den misstänkte är "en gammal missbrukare".
Lisbet Palmes reaktion kommer knappast som någon överraskning. "Det ser man ju direkt vem som är missbrukare", konstaterar hon. Och med detta som i stort sett enda bevisning åtalas Pettersson, fälls i Tingsrätten och frias av Hovrätten som underkänner Lisbet Palmes vittnesmål.

Medan detta pågår kommer Lisbet Palme under flera år att utsättas för rena övergrepp i media. Christer Pettersson kommer att beskrivas som både oskyldigt dömd, vanlig dokusåpakändis och till och med folkhjälte hos alltför många. För offrets hustru, som är övertygad om att han mördat hennes man, måste detta ha varit näst intill outhärdligt. Det faktum att polisen också behandlar henne med silkesvantar, på ett sådant sätt att det är direkt menligt för polisutredningen, gör inte den bördan lättare att bära.

Tjugofem år senare skall hon och hennes barn dessutom utsättas för min bestämda uppfattning om att Christer Pettersson var oskyldig. Min övertygelse, påtagligt lik en övertygelse trots att den grundas på tvivel, ställs mot hennes. Det plågar henne och hennes söner, det plågar även mig och enda skälet till att jag inte bara håller käften på mig och erbjuder dem den relativa frid som tystnad och tigande ändå kan ge oss är att mina tvivel plågar mig ännu mer. Det är ju så med tvivel att de sällan kan erbjuda oss frid.

Christer Pettersson mördade inte Olof Palme och själv kan jag inte släppa taget om tanken att till sist hitta den som gjorde det.

© Leif GW Persson