Polisen ägnar sig åt dagisverksamhet Expressen, 13 december 2009

 

Minns ni det stora helikopterrånet? Onsdagen 23 september klockan kvart över fem på morgonen landade en helikopter på taket till G4 Securities värdedepå i Västberga söder om Stockholm. Drygt tjugo minuter senare var rånarna klara med sitt. Tackade för titten och försvann med cirka 70 miljoner kronor.
För övrigt en väl dokumenterad händelse eftersom polisen fanns på plats hela tiden men inte kunde ingripa av skäl som kanske inte är alldeles klara. Några egna helikoptrar kunde man heller inte sätta in eftersom den listige motståndaren placerat en väska med den tankeväckande texten "bomb" i dörren till polisens egen helikopterhangar
.

Betraktad som en vanlig fotbollsmatch - Tjuvarna mot Polisen - är det hela också enkelt nog att sammanfatta. Sex noll till buset. Dessutom utan onödigt buller och rökutveckling. Inga personskador, obetydliga materiella skador och vad de stulna pengarna beträffar finns det givetvis försäkringar som täcker sådant.
Skall man summera brottsskadorna handlar de i allt väsentligt om sårad polisiär självkänsla. Det är aldrig kul att stå där med rumpan bar och byxorna nedhasade till fotknölarna medan man försöker lirka loss skägget som just fastnat i den egna brevlådan. Särskilt inte den här gången eftersom utländsk polis i god tid informerat sina svenska kolleger om vad som var på gång och ungefär var och när det hela skulle hända
.

Men skam den som ger sig. Sedan snart tre månader tillbaka ägnar sig fyrtiotalet poliser på heltid åt att städa upp efter sina egna tillkortakommanden och när man väl är klar med den delen, om något år eller så, kommer den polisiära notan att med råge överträffa själva rånbytet. I dag sitter tiotalet personer häktade, de vanliga andraplansfigurerna, medan huvudmännen som så ofta förr lyser med sin frånvaro och pengarna är borta för gott. Det är också här som det hela börjar bli intressant i en mänsklig mening. Under samma tid som den här utredningen pågår kommer tusentals människor här i landet att få sina liv förstörda genom att de utsatts för grova brott; misshandel, rån, våldtäkter, grova stölder. Människor som bokstavligt slagits sönder och samman för att därefter malas ner till radannonser i våra medier och på sin höjd kommatecken och avskrivningsbeslut i den polisiära utredningsverksamheten.

Nio gärningsmän av tio kommer att klara sig utan straff och den väsentliga förklaringen till det är att polisen inte haft tid och resurser att utreda dem. Den samlade insatsen vid dessa tusentals brott är ungefär densamma som den som man ägnat åt helikopterrånet ute i Västberga. En resursfördelning som inte bara är stollig utan snarast kriminell med tanke på det uppdrag som landets medborgare gett till polisen. Samtidigt det logiska resultatet av att enskilda poliser fritt tillåtits förfoga över de resurser som vi medborgare gett dem och omgående förvandlat dem till en dagisverksamhet för sig själva och sina lekkamrater.

Ett utmärkt exempel på detta är Arne Andersson. Operativ chef vid Rikskriminalpolisen och den som leder utredningen av det stora helikopterrånet. Givetvis är han också mycket nöjd med sig själv. På den senaste tiden har hans utredning "tagit ett språng framåt" och den väsentliga orsaken till det - enligt samme Andersson och högst oklart varför - är att medier numera slutat att berätta om honom och hans insatser. "Det är viktigt att vi har lugn och ro på mediesidan för att inte ge motståndarna försprång" (SvD, andra december).
Av språkbruket att döma en polisiär motsvarighet till Den Store Rorsmannen Mao Tse Tung. Tillika en aktningsvärd tänkare mätt med gängse polisiära mått och den enda kvarstående frågan för alla oss andra är väl hur många fler Andersson som vi klarar av innan det vanliga buset helt får ta över våra liv
.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor